Kaos

Just nu vet jag varken ut eller in. Jag som har kämpat så hårt för att allt ska bli så bra som möjligt och för att jag ska bli mer positiv.. Jag som för en månad sen älskade livet och allt som fanns i det har nu jättesvårt att se glädje. Jag skrattar, men jag är inte glad.
 
Inget av det här gör mig glad. Jag har ont i själen och det som gör att det gör ännu ondare är att jag vet att det är mitt fel. Det är jag som inte orkar. Det är jag som är svag. Jag försöker att inte tänka så, men det är så fuktansvärt svårt att låta bli. 
 
Att leva i en bergochdalbana är inte lätt.. Det är kraftiga svägningar och höga höjder att falla ifrån. Det är inte bara psyket som tar stryk heller. Fysiskt mår jag också skit. Jag är trött, jag har ont överallt och jag har frossa. Jag vet att jag kommer att ta mig igenom det här. Jag vet att det kommer att bli bättre..Jag vet bara inte hur det ska gå till eller när det kommer att hända.
 
Just i detta nuet är jag redo att ge upp så mycket för att allt ska bli bra. För att jag ska orka mer. Fast jag vet att det egentligen inte är lösningen på mina problem. Frågan är bara hur jag ska orka kämpa när mina sista krafter håller på att ta slut? Fast samtidigt vet jag att jag aldrig kommer att sluta kämpa. Om jag skulle ge upp så skulle det ha skett redan för fem år sedan. 
 
Det blev lite rörigt det här.. Men min hjärna är ut och in just nu. Jag vet typ ingenting och allt är bara kaos..
 
 

Jag har inte saknat dig

Det är ju bra att jag känner igen symptomen i alla fall.. Svårt att andas, smärta i bröstet, tårar som forsar likt ett vattenfall.. Jag fick ett besök av min gamle vän panikångesten. Jag har inte haft det på riktigt riktigt länge. Nästan så länge sen så jag hade glömt bort hur jobbigt det var. 
 
Vad som utlöste panikångesten vill jag inte säga.. Jobbigt var det. Det enda jag kunde tänka på var att jag ville att Marcus skulle komma hem så jag kunda få krypa ihop i hans famn, men när han väl kom hem och såg mig med ansiktet fyllt av tårar sa jag inte ens hej. Han fick ingen kram. Jag gick direkt ut på balkongen och rökte. Jag pratade inte ens med  honom. 
 
Däremot ringde jag min dbt-behandlare som påminde mig om att ta djupa andetag. Något som jag brukar glömma bort. Det känns lite bättre nu. Johan tog Alvin ikväll för att underlätta lite för mig. Det är för mycket nu... Jag mår inte alls bra.. Jag måste tydligen vara väldigt duktig på att spela eftersom inte alls många ser hur dåligt jag egentligen mår just nu..
 
Marcus har försökt fråga mig vad det är, men jag känner mig inte riktigt redo att berätta för honom än. Även fast panikångesten har börjat lägga sig så är jag rädd för att den ska komma tillbaka om jag säger vad som utlöste den högt. Jag ska försöka varva ner nu framför en film.. Hoppas på att morgondagen blir bättre..
 
 
 

En grej jag saknar

Åh, vad jag saknar att dansa. Jag ångrar mig så djupt att jag slutade för ca 10-11 år sen. Tänk om jag hade fortsatt.. Jag provade på att dansa lite idag och jag tror till och med att jag mindes alla stegen. Om inte så fick jag det att gå ihop i alla fall.. När jag var klar så nästan ramlade jag ihop på golvet. Tänk att jag dansade det där minst en timme i veckan förut. Och då var jag inte ens i närheten av så trött som jag blev idag. Konditionen är ju inte densamma som den en gång var haha..
 
 

Människoätande häxor med vampyrtänder..

Ibland har jag skumma och konstiga drömmar. Alltså verkligen jättemegakonstiga.. Utan någon som helst förklaring. Inatt hade jag en sån dröm. De senaste dagarna har jag inte kollat på eller läst om vampyrer, häxor eller liknande. Det som har funnits i mitt huvud har varit mitt projekt, praktik, Alvin, The Fast and the Furious, Marcus, pengar och städning (inte i den ordningen). 
 
Därför kan jag inte för något som helst förstå varför jag inatt drömde om en fager häxa med vampyrtänder som åt människor. Jag ska försöka förklara i den mån jag kan om hur min dröm var. Vissa delar är lite otydliga. Varning för helmysko dröm som spenderas med syskon jag inte ens har.
 
Jag minns inte hur allt började, men jag och min tvillingbror stod mitt framför en liten stuga mitt i en skog (tänk typ hans och greta fast utan kakor och godis på huset). Vi stod där med våran lillasyster som var ca 1-2 år. Häxan stod där, men jag minns inte vad hon gjorde. Jag har något svagt minne av att hon kanske flinade eller hånlog. Min lillasyster som låg i famnen log mot mig och jag såg att hon hade huggtänder. Jag förstod att häxan hade gett henne huggtänderna, men jag visste inte varför. 
 
Min tvillingbror ringde till våra vänner (två stycken) som kom dit. När dom kom dit var häxan borta. Dom hjälpte oss att leta efter henne. Vi hittade inte häxan, men när vi kom tillbaka till platsen där vi träffat våra vänner så var vännerna borta. Jag minns att jag visste att häxan hade ätit upp dom, men jag vet inte hur jag kunde veta det.
 
Sen var häxan tillbaka igen. Fortfarande utan att säga någonting. Hon log och tänderna syntes. Innan jag visste ordet av så var hon borta igen. Och lillasystern också. Vi ringde polisen eftersom vi ville ha tillbaka vår lillasyster. Polisen kom dit med full personalstyrka. Dom sökte igenom hela skogen, men hittade varken häxan eller lillasystern. Sen vaknade jag någon gång där..
 
Alltså.. Vad är det här för dröm? Det var ingen läskig dröm. Jag drömde den rätt länge också tror jag. För jag drömde den första gången när klockan ringde 06.30 och jag jag drömde den fortfarande 09.00 innan jag vaknade och klev upp..Mina syskon i drömmen såg inte alls ut som mina syskon. Jag tror aldrig jag har sett deras ansikten innan. Och vännerna i drömmen är egentligen en annan persons vänner som jag inte alls känner bra. Jag kände inte igen häxans ansikte. Helt skumt.. Hoppas "jag" i drömmen fick tillbaka min "lillasyster" tillslut och att allt slutade bra..
 
Här är annars en väldigt snäll häxa för några år sen.

I try so hard

Jag blir så trött och så ledsen. Jag kämpar stenhårt med att glömma vissa delar ur mitt förflutna och gå vidare, men det finns alltid folk som ska förstöra genom att kasta det i ansiktet på mig. Att sprida personliga och privata saker om mig till folk är inte okej för mig. Jag vet inte vad andra känner och tänker, men jag håller saker privata för en anledning! Att sen dessutom sprida en massa falska rykten.. Jag förstår inte varför man gör så ens?
 
Att dessutom inte kunna stå för att man har sagt något så man inte kan konfrontera rätt person är så jäkla fegt! Jag har mina misstankar om vem det är, men man kan ju aldrig veta riktigt säkert... Jag vet inte ens vad jag ska säga.. Jag försöker och försöker, men det ska alltid bli förstört.. 
 
För en timme sen var jag arg. Eller nej, jag var rasande. Hade jag vetat vem personen som sagt allt det där om mig och den personen stått framför mig hade jag gett personen en utskällning som den sent skulle glömma. Och jag har inte lätt för att ge folk utskällningar längre. Jag känner fortfarande en enorm ilska, men nu har tomheten och ledsamheten tagit över lite. 
 
Jag är inte ledsen så att jag gråter eller så. Jag är mer ledsen över att någon har gjort så här mot mig. Någon jag känner har sagt en av mina djupaste hemligheter som inte många vet till en för mig helt okänd människa. Varför gör man ens så? Jag förstår inte! Vill man verkligen göra så mot en "vän"? 
 
Jag känner mig tom för ännu en gång har jag fått det bevisat att jag inte kan lita på människor. Tyvärr är jag en rätt naiv och godtrogen människa så jag litar oftast på människor för fort. Jag borde inte göra det och jag försöker att inte göra det, men det är svårt. Jag vill så gärna kunna lita på människor. Jag tror alltid att det finns något gott i alla, men det kanske finns undantag? 
 
 
 
 

Känslostormar

Vissa dagar är det lite jobbigare att vara förälder än andra. Idag var en sån dag. Hade det inte varit årsdagen av morfars bortgång så kanske det inte hade varit lika jobbigt just idag. Eller, ja.. Jag vet inte.. Jag har inte gjort överdrivet mycket idag. Tvättat en maskin med tvätt, diskat en maskin med disk, städat toaletten (ink golv och handfat), tömt kattlådag, plockat undan i hallen, plockat undan i köket, torkat alla bänkar i köket, plockat undan i vardagsrummet och gått igenom lite grejer som jag fick av min faster.
 
Visst, okej. Det var kanske ändå lite. Rätt mycket för att vara mig, men det tog inte så lång tid. Hur som helst. Trots att jag bara har gjort så lite idag så är min hjärna helt totalt slut. Jag känner mig så trött att jag skulle kunna lägga mig ner i soffan och sova nu på en gång. Det skulle inte vara några problem alls just nu. Så trött och slut är jag!
 
Det är snarare Alvin som har gjort mig slut idag. Han har gett mig så många känslor att jag nu har blivit alldeles matt. Jag blev irriterad när han försökte öppna toalettdörren när jag kissade. Jag blev helt varm i hjärtat när han pussade mig hej då innan han gick till skolan. Jag blev glad när jag såg att han blev glad för att jag kom och hämtade honom i skolan. Jag blev besviken när jag fick höra vad han hade sagt till sin kompis. Jag blev arg när jag upptäckte att han hade gjort något som han inte får göra. Jag blev ledsen så att det skar till i hela bröstet när han grät. 
 
Det är egentlligen inte Alvin i sig som har gjort mig slut. Det är alla olika känslor som han har gett mig idag, både bra och jobbiga. Varför måste känslor kännas så mycket? Det tar så mycket på krafterna..
 
Min älskling. Tänk att du kan ge mig så många känslor på en och samma dag.
 
 

17 år senare...

Jag saknar ord till att beskriva hur mycket jag saknar dig. Jag förstår fortfarande inte att du är borta.. Du var min bästa vän, du var mitt allt! Det är helt stört hur en sjukdom kan sprida sig så snabbt och bara avsluta en människas liv sådär. En sådan ung person förtjänade inte att dö så tidigt! 
 
Jag minns fortfarande vissa saker extremt tydligt. Jag minns att du alltid satt ute i trädgården med en korsordstidning om det var fint väder när vi kom. Jag minns allt som du gjorde för mig. Jag minns att du gav mig pengar så jag kunde köpa min allra första skiva. Jag minns att du alltid hade den blå monsterdrickan hemma. Jag minns att vi åt åttioåttan. Jag minns att du spelade in filmer åt mig så jag skulle ha något att titta på när jag var hos dig. Jag minns när vi gjorde hemmagjorda köttbullar. Jag minns hur du gick fram till tvn och slog på den när den inte funkade precis som Flexnes gjorde. Jag minns alla fina vitsippor bakom ditt hus. Jag minns hur mycket grejer du hade på din vind. Jag minns din enbenta blåmes. Jag minns dina skämt om dina tatueringar. Jag minns så mycket, men ändå så lite. Jag önskar att jag kunde minnas mer.

Idag är det 17 år sedan du dog. 17 år.. Det är helt sjukt. Hur kan mitt minne vara så starkt och så svagt på samma gång? Jag hatar leukemi. Det är så onödigt och borde verkligen inte få finnas! Jag minns vad det gjorde med dig. Det jag vill minnas har jag glömt, det jag vill glömma minns jag. Att se dig i sängen på sjukhuset var hemskt. Det var hemskt att se när du rörde lite lätt vid skägget och skägget följde med. Det var hemskt att se dig ligga i sängen hemma hos dig och se dig yra. HEMSKT! 
 
 Du var min bästa vän! Jag kommer aldrig någonsin ha en vän som dig igen. Du var speciell. Du var unik. Det gör så ont i mig att du inte finns hos mig. Ikväll ska jag tända lite ljus och tänka på dig. Jag ska försöka lyssna på låtarna med Elvis som spelades på din begravning. Jag kan inte lova att jag klarar av att höra hela, men jag ska försöka.. För att hedra dig lite extra ska jag dessutom göra ditt barnsnus ikväll. Det var alldeles för länge sen jag åt det..
 
Morfar och jag ♥

Rikta uppmärksamheten åt ett annat håll

Åh fy vad jag sov dåligt inatt.. Fast det hade jag redan räknat ut att jag skulle göra efter kvällen som jag hade igår. Jag vet inte om jag lyckades sortera nåt i sömnen, men det känns verkligen inte som det. Jag försöker plåga mig själv extra genom att tänka på det.. Utan att jag egentligen vill det just nu. 
 
När jag skulle öppna blogg.se gick jag istället in på youtube och sökte efter dokumentären (som vi gör teatern efter). Jag började titta. När jag kom på mig själv med att titta så stängde jag genast av och gick in på blogg.se istället. Jag tror verkligen att jag måste anstränga mig idag för att rikta uppmärksamheten till något annat.. Det blir nog svårt, men jag har varken tid eller orkar se eller tänka på det idag.. 
 
 

Tankar efter teaterträning

Jag har precis kommit hem från kvällens teater. Jag har inte ens ord att beskriva hur den påverkade mig. Det var så starkt och känsloladdat. På sätt och vis visste jag att den skulle vara det, men samtidigt så var jag inte alls beredd på hur jag skulle känna efteråt. Jag är både glad och tacksam över att jag inte behöver spela den rollen som påverkade mig på det här sättet. Det hade jag nog inte klarat av. 
 
Så mycket tankar spinner runt i mitt huvud just nu. Mycket tankar på min mormor och på min mamma. Min älskade mamma. Jag var tillochmed tvungen att ringa henne bara för att säga att jag älskar henne. Mitt huvud känns tungt just nu.. Inte bara huvudet förresten. Hela kroppen känns tung. 
 
Den här pjäsen kommer att bli riktigt bra. Jag kommer att ha två roller. Eventuellt någon statistroll också. Det är bara en roll som jag kommer att ha repliker i. Det är inte så mycket repliker heller så det känns skönt. Dessutom kommer jag att spela mot folk jag känner mig väldigt bekväm med. Det kommer att bli bra. Jag behöver bara vänja mig lite. Mina känslor får inte ta överhanden här. 
 
Jag känner att jag måste ta tag i vissa delar för att fortsätta komma vidare. Saker som jag trodde att jag hade accepterat och kommit över är fortfarande lika jobbiga. Det gör ont och det känns tomt. Det känns som.. Jag vet inte vad det känns som.. Mitt huvud är bara fyllt med kaos just nu. Kaos som jag försöker sortera, men det går inte riktigt. Jag ska försöka sova nu tror jag. Så kanske jag lyckas sortera lite i sömnen.. Eller nåt.. 
 
Det är bara att fortsätta kämpa.. En dag ska jag må bra! 

Kan det aldrig bara ta slut?

I ett par års tid har jag till och från blivit trakasserad av en okänd människa. Jag försökte tillochmed polisanmäla det för ett par år sedan. Personen i fråga är väldigt smart. Han (vet egentligen inte om det är en han, men personen utger sig för att vara en man) hotar mig utan att använda riktiga hot som han kan fällas för. Han använder nya namn hela tiden. Han kan hela mitt personnummer och har även skickat hem olika prenumerationer på tidningar åt mig. 
 
Nu var det ett tag sen jag hörde något från honom. Jag tror faktiskt inte att jag har hört något sen jag försökte polisanmäla honom. Det har varit så skönt. Jag trodde att allt var över och sen kom bomben idag. Han skrev till mig. Och jag fattade inte vem det var så jag svarade. Så snart jag fattade att det var han började jag må illa. Jag ville gråta, skrika och försvinna. Jag fick panik och stod och skakade. 
 
Jag fick gå hem tidigare från loppisen. Alvin och jag tog taxi hem till Marcus eftersom jag inte vågade ta bussen. Jag vet inte om han bor här i stan eller inte. Han påstår att han bor i Göteborg, men man kan ju aldrig veta. Jag vet ingenting om den här människan! Han skrämmer mig fruktansvärt mycket! Jag har i alla fall blockerat hans konto som han använde på facebook för att kontakta mig på. Jag får väl fortsätta blocka, det är inte så mycket annat jag kan göra. 
 
Det känns lite bättre nu, när jag har fått tagit det lugnt ett bra tag. Det känns fortfarande obehagligt, men ändå lite bättre än tidigare.. Jag känner mig trygg just nu.. Och det tänker jag inte låta honom ta ifrån mig!

 

The End..

Jag vet inte riktigt hur jag ska skriva det här inlägget.. Jag vet inte hur jag ska börja, vad jag vill få sagt eller hur jag ska avsluta det.. Men jag vet samtidigt att folk undrar och jag är så trött på att det ska snackas bakom ryggen på mig. Det är så mycket lättare att fråga mig istället, för jag säger som det är. Jag har inga hemligheter så.. 

Många har redan förstått att jag och Johan ska separera. Alla (förlåt om jag drar alla över en kam nu, men de som detta inte gäller behöver inte ta åt sig) verkar tro att jag gör ett förhastat beslut. De verkar också tro att det är för att jag har träffat en ny.. Så är inte fallet alls! Jag har tänkt på det här länge, så det är absolut ingen impulsiv handling. Och ja, jag råkade träffa någon nyligen, men det är inte därför jag vill separera från Johan. 

Varför vi ska separera har inte allmänheten att göra med egentligen, men eftersom folk verkar anta att det är för att jag träffat en annan utan att jag ens har berättat det för dom så får ni i alla fall en liten del av historien.. Det är helt enkelt så att det känns som om vi har glidit ifrån varandra för mycket. Han jobbar och jag är borta nästan varje kväll.. Vi gör ingenting tillsammans och när jag började inse att den enda anledningen till att jag ens ville hem var Alvin så insåg jag att jag inte lever i en relation som jag mår bra utav. 

Jag säger INTE att det är Johans fel, för det är det absolut inte. Han betyder fortfarande väldigt mycket för mig, men känslorna har ändrats. Och det är sånt som händer. Jag har mått (och mår fortfarande) jättedåligt över det här. Det har inte varit lätt överhuvudtaget att ta det här beslutet. Det är ett av de svåraste besluten jag har tagit. 

Folk frågar mig om jag tänker på Alvin. Och det gör jag! Det krossar mitt hjärta att se att han blir ledsen över att vi ska separera, men i det långa loppet så kommer han att må bättre med lyckliga föräldrar på skilda håll än olyckliga föräldrar tillsammans. Jag har verkligen försökt, men att ha ett förhållande enbart baserat på att vara tillsammans för barnets skull är inte rättvist för någon. Det är inte rättvist mot mig att vara olycklig, det är inte rättvist mot Alvin att växa upp i en relation utan kärlek och det är inte rättvist mot Johan att leva ihop med en som inte hyser likadana känslor. 

Jag har känt mig som en idiot, jag har känt mig elak, jag har känt mig skamsen, jag har känt mig egoistisk. Men i slutändan är det här beslutet jag måste ta. Hur svårt och jobbigt det än är för mig. Som tur är har jag vissa vänner som stöttar mig i mitt val. Det känns otroligt skönt! Samtidigt hugger det i hjärtat då personer som jag hade hoppats skulle finnas där för mig inte ens har frågat hur jag mår i det hela! 
 
Till dom som frågar så säger jag att jag mår bra, för det gör jag. Jag mår bättre än jag trodde att jag skulle göra och det är en oerhört stor lättnad eftersom det tyder på att jag är tillfreds med mitt beslut. Däremot så har jag inte sagt till så många hur jobbigt det här faktiskt har varit för mig. Det är svårt, oerhört svårt. Jag mår jättebra, samtidigt som det känns som om hela min insida går sönder. Jag ville aldrig att det skulle bli så här. Jag trodde stenhårt på att det skulle bli Johan och jag tills vi var gamla. Att inse att sanningen inte blir så gör ont. 

Mitt humör pendlar så oerhört mycket just nu att jag inte alls hänger med. Jag är glad, ledsen, förvirrad och arg. Jag blir trött av svägningarna och jag försöker att härda ut så mycket som jag bara kan. .Det är konstigt att må så bra och så dåligt på samma gång. 
 
Idag borde jag ha varit gladare än vad jag har varit. Jag har pratat massor med "den nya killen" och något sjukt kul har hänt (berättar mer om det imorgon), men ändå sitter jag och har en klump i magen. Jag vet inte varför jag har den eller vad jag ska göra åt det. Det är väl bara att bita ihop och vänta på att det ska gå över. Jag borde faktiskt lägga mig snart ändå.. 
 
Jag är inte helt säker på varför jag delar med mig av allt det här. Jag tycker egentligen att det är alldeles för privat, men jag är trött på allt skitsnack. Jag vet att jag kunde ha hanterat det snyggare och massa sånt, men som sagt så har detta varit oerhört svårt för mig. Även om det inte verkar som det. Jag visar inte allt på utsidan, så innan ni dömer mig och pratar bakom min rygg så kan ni ju åtminsone fråga mig vad som händer och hur jag mår!
 
Och innan någon annan frågar.. NEJ, Alvin vet inte om att jag har träffat en annan. Han vet bara att vi ska separera. Han fick veta det igår och nu tar det väl ett litet tag innan chocken lägger sig. Jag tänker mer på honom än vad folk verkar tro. Jag kommer inte att kasta in "den nya killen" som mammas pojkvän på en gång. Först och främst måste Alvin vänja sig vid tanken på att jag och Johan inte ska bo tillsammans.. 

Har ni några frågor så ställ dom till MIG och ingen annan än MIG! Frågar ni någon annan är det inte helt säkert att ni får den sanna versionen. 
 
 

Det känns konstigt och tomt

Idag har jag försökt fokusera på saker som gör mig glad. Allt för att inte chocken skulle försvinna så att ledsamheten tog över. Jag fick veta en grej tidigare idag. En bekant till mig (som jag inte kände så väl, men ändå träffat ett par gånger) finns inte mer. Det skulle ha skett i lördags. Vad som har hänt vet jag inte riktigt.

Jag blev i chock. Antagligen som en slags försvarsmeckanism eftersom jag visste hur mycket jag hade idag. Jag hade inte tid att bli ledsen, jag hade inte tid att bryta ihop. Jag kämpade för att hålla tankarna borta. Sen träffade jag på en vän på stan som jag inte har sett på ett tag. Vi var rätt nära för ett par år sen så det var jättekul att träffa honom. Vi pratade lite, jag följde med honom på lite ärenden och sen skjutsade han mig till repet.

På repet försökte jag göra mitt bästa och bara tänka på teater och min roll. Jag försökte gå in i rollen helt, men det är så svårt utan kläder och när man bara har manusträning. På rasten gjorde jag det stora misstaget att gå in och kolla om det hade hänt något på facebook. Jag skrollade ner och fick åter igen se ett inlägg som jag hade kommenterat tidigare under dagen. "R.I.P.". 

Jag kämpade för att stanna kvar i rollen och slutföra repetitionen. Så snart repet var slut kände jag att det inte gick att hålla tillbaka längre. Jag sprang ut därifrån och tårarna bara rann. Hur kan man bli så ledsen när man knappt kände personen i fråga. Vi var bara bekanta. Jag hade inte träffat personen så många gånger och det var ett bra tag sen sist. 

Det var lite jobbigt att bryta ihop i sundbyholm. Jag hade velat vänta tills jag kom hem. Om det nu var tvunget att komma så ville jag inte vara bland folk. Jag avskyr att gråta bland folk. Men men.. Jag försökte i alla fall torka tårarna rätt snabbt, men så snart jag kom hem började det igen. 

Eftersom Johan har lagt sig och ska upp tidigt imorgon så ville jag inte riktigt störa honom. Jag ringde till mamma och grät istället. Det kändes jätteskönt och få prata med henne. Hon lyssnade verkligen och hon verkade veta precis vad hon skulle säga. Ibland är det bra tur att hon är min mamma. 

Efter att jag pratat med henne gick jag in och kramades lite med Johan. Det känns lite bättre nu, men jag känner att det skulle kunna komma tillbaka lika lätt igen.. Jag orkar verkligen inte ta tag i det här just nu, så jag tänker göra det som jag gör allra bäst. Förtränga och skjuta upp saker genom att spela.. 
 


Funderingar i natten

Klockan är halv två på natten och egentligen är jag  jättetrött, men det är så himla mycket som snurrar i min hjärna just nu. Jag kan inte riktigt koppla av känns det som.  

Jag har ett sånt konstigt humör just nu att jag inte ens vet vad jag ska kalla det för. Det är någon slags lessamhet blandad med tacksamhet och förvirring. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det. Flera olika känslor passerar i min kropp och jag försöker sortera ut dom, men jag vet inte om jag kommer fram till något. 

Jag vill så mycket just nu att det blir lite för mycket. Jag känner mig deppig fast jag vet att jag inte har något att vara deppig över. Jag är så nöjd med allting i mitt liv just nu, fast ändå känns det som om något saknas och jag kan inte sätta fingret på vad det är.

Jag och Johan har det hur bra som helst. Alvin är världens bästa. Jag älskar min praktik och det är mindre än två veckor kvar till premiären. Jag kan alla mina repliker och jag gillar verkligen rollen som jag har. Jag har börjat göra videos och jag älskar det. Jag är lite förvånad över hur många visningar som jag har fått på vissa. Jag kunde inte önska mig bättre husdjur än de två underbara som jag har. Jag har fått så många nya fina vänner på sista tiden att jag knappt kan förstå det. 

Mitt hjärta smälter när jag tänker på mitt liv, min familj, mina vänner och min praktik. Jag tror faktiskt inte att livet kan bli bättre än såhär just nu. Men ändå är det nånting. Om jag bara kunde komma på vad. Vad är det som fattas? Vad är det som känns fel? 

Är det en sån känsla som jag bara måste acceptera och låta finnas där eller ska jag börja gräva lite och försöka ta reda på vad det är? Jag är lite rädd för att ta reda på vad det är. Om det är något stort så kan det förstöra en hel del. Fast jag vet ändå inte vad det skulle kunna vara, med tanke på hur tillfreds jag är med allting. 

Jag känner mig säkrare i mig själv än vad jag har gjort någonsin i hela mitt liv. Jag är jag och jag har rätt till att vara det. Det känns skönt att äntligen kunna acceptera vem jag är. Det är klart att jag inte älskar alla delar av mig själv. Jag skulle klara mig rätt bra utan mina humörsvägningar och min lathet tillexempel, men jag har ändå accepterat att de finns där. 

Jag vet inte när jag började acceptera mig själv, men när det hände så tror jag att jag även började acceptera folk i min närhet lite mer. Jag har mer överseende än vad jag har haft tidigare tror jag. Jag kan fortfarande störa mig på saker och situationer, men jag tror att jag reagerar mer annorlunda nu än vad jag gjorde förut. 

Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med det här inlägget. Kände mest för att skriva av mig lite och skrev det som ploppade upp. Om det blev vettigt eller inte vet jag inte. Jag ska försöka lägga mig nu tror jag. Och hoppas på en bra dag imorgon (den här dagen har också varit bra, det var bara nu som det blev lite knasigt). 

Johan & Jag (bild från 2010)

Jag vet!

Jag vet mycket väl om att min blogg har blivit lidande.. Jag har för mycket just nu. Och när jag inte är hemma är det väldigt svårt att blogga.. Därför tänkte jag börja köra med lite fler tidsinställda inlägg när jag inte är hemma.. Så att bloggen ska ha ett naturligt flyt.. Så som jag vill ha det. ungefär 3-4 inlägg om dagen.. 

Det tar dessutom ofta tid för mig att varva ner på kvällarna efter repen.. Jag går in i rollen så mycket att det är svårt att kliva ur den ibland. Att gå in i rollen är hur enkelt som helst, men att släppa den är inte lika lätt.. Jag kom hem lite innan nio idag, men jag har ändå inte kännt att jag kan blogga förrän nu. Och så vill jag inte ha det! 

Har ni några önskemål om tidsinställda inlägg får ni mer än gärna framföra dom. Det kan vara allt från boktips till videobloggar till önskerubriker.. 

 

Jag saknar dig så mycket

Åh fy! Jag har drömt såna hemska mardrömmar. Bland annat en om morfars hus. Jag drömde att jag var där på semester nu. Och att allt var föräändrat. Jag vet visserligen att mycket har förändrats, men i min dröm skulle jag visa Johan den där bryggan som morfar lärde mig fiska på.  Det är min favoritplats i hela världen. 

I drömmen när vi kom dit så var bryggan borta. Jag hade så mycket minnen i drömmen och när jag vaknade rann tårarna nedför kinderna. Att det ska vara så svårt att släppa något sånt här. I år bild det 17 år sedan han dog, men jag saknar honom lika mycket som om det hade varit igår. 

Jag vill egentligen bara lägga mig i sängen igen och dra täcket över huvudet. Jag vill gråta ut och minnas allt bra. Men jag har inte tid. Jag måste fixa mig och dra iväg till loppisen. 

Bryggan. Den underbara bryggan

Tankar om val i framtiden

Igår kväll satt jag och funderade på det här med valet. Det första valet är ju rätt snart. Jag är inte insatt i ämnet någonting, men jag kan ändå tycka att det är intressant att prata och diskutera om det.

Eftersom jag inte är insatt så har jag inte den blekaste aning vilket parti som tilltalar mig mest. Jag gjorde testet valkompassen på aftonbladet igår, men jag blev inte mycket klokare av det. Tre partier lutar det åt för mig om man lyssnar på valkompassen. Partiet som jag trodde att det skulle bli hamnade längre ned. 

Jag har inte riktigt förstått det här med valet som är nu.. Jag förstår att det handlar om EU och att man får ha något att säga till om där, men jag förstår inte vad det innebär för Sverige om M, S eller något annat parti vinner. Jag förstår inte riktigt alla frågor som handlar om EU heller. 

Valet i höst däremot tycker jag känns väldigt viktigt. Där känns det som att det verkligen måste bli en ändring! Valet i höst kommer att påverka Sveriges framtid. Får fel parti flest röster så kommer det inte alls att bli bra. Sverige kommer att köras i botten och fattigdom hand i hand med kriminalitet kommer att öka. Om däremot ett annat parti skulle vinna så skulle dom kunna fixa till all oreda som våran kära stadsminister har ställt till med. 

Vi får se hur det blir helt enkelt. Det viktigaste är att ett BRA och VETTIGT parti tar ledningen. Rösta klokt nu och inte efter en känsla. Hur vill du att Sverige ska se ut? 

Bildkälla

Ren skräck

Igår blev det ingen bloggutmaning. Det hanns inte med. Idag orkar jag verkligen inte. 

Idag har jag haft DBT. Det gick väl rätt så bra och jag fick en del att fundera på. Efter DBT så hade jag ett möte med min arbetskonsulent. Jag började gå mot mötesplatsen när mobilen ringde. Det var dolt nummer och jag funderade på vem det kunde vara innan jag svarade.

Det var folktandvården. Dom ringde om min tid som jag hade den 16e Maj. Hon i telefonen lät trevlig, men sen sa hon något fruktansvärt. Hon erbjöd mig lugnande eftersom jag inte skulle kunna få lustgas. Min gode man har fixat avbetalning till mig för att jag skulle kunna fixa tänderna och då ansåg folktandvården att det blir för dyrt att använda lustgas varje gång.

Jag fick panik på en gång och sa att jag hade sett fram emot tiden eftersom jag börjat få tandvärk. Då helt plötsligt fick jag en akuttid idag utan lustgas med det där jävla lugnande medlet. Jag började få panik och samtalet avslutades. En halv minut senare ringer hon igen och säger att det kan vara bra om någon är med mig alternativt om någon kan skjutsa hem mig. Jag kunde tydligen bli lite "groggy" av medlet.

Jag träffade min arbetskonsulent, men kunde inte riktigt koncentrera mig. Vi avslutade mötet rätt fort. Jag ringde mamma för att se om hon kunde komma från jobbet, men det kunde hon inte. Paniken växte. Jag ville verkligen inte gå till tandläkaren själv, men jag ville inte ha med mig någon annan än mamma eller Johan. Johan var upptagen med ett annat möte och skulle hämta Alvin på dagis efter det, så jag visste att han inte kunde.

Halvvägs till tandläkaren började panikångesten på allvar. Det kändes som om jag inte kunde andas, jag ville bara kräkas och tårarna forsade ner för mina kinder. Jag försökte desperat ringa folk som jag kunde prata med och komma på andra tankar, men ingen svarade. Jag skickade ett sms till min sjuksköterska (som jag har i DBT) och började sakta gå mot tandläkaren.

Det är egentligen ingen lång bit att gå från bussen, men vägen kändes jättelång och inte bara för att jag har ont i foten och går lite sakta. Jag rökte säkert tre cigg på den lilla sträckan i ett försök att lugna ner mig. När jag hade kommit fram rökte jag en gång till innan jag gick in. Precis när jag satt mig ner så ringer telefonen. Det var min sjuksköterska. Vi pratade lite och jag försökte lugna ner mig. 

Jag försökte tänka att det kanske hjälper mer den här gången än förra (tog sånt där lugnande för några år sedan och det hade ingen effekt alls på mig då). Jag satt i väntrummet och försökte vara lugn. Mitt namn ropades upp och jag fick sätta mig i ett litet rum med en säng, en stol och ett litet bord. Jag tror att det kallades för vilorummet. Jag fick det där äckliga lugnande medlet och fick höra att dom skulle hämta mig om en halvtimme.

Panikångesten gjorde sig påmind och jag började gråta hysteriskt. Jag ville bara därifrån. Jag ville skrika och kasta saker i rummet, men jag vet att det inte tjänar något till. Efter vad som kändes som 10 minuter (fast det egentligen var en halvtimme) så kom dom och hämtade mig. Dom ville ta en sån där röntgen bild på tänderna först och det gick knappt. Ena sköterskan fick stå kvar inne i rummet och hålla fast den där plattan när dom tog bilden.

Efter det la dom mig ner och jag frågade om jag kunde få bedövande salva. Det fick jag, men jag tror inte att den hade hunnit verka speciellt mycket innan sprutorna kom. Jag kände varenda stick och det var inte en skön känsla. Dom beslutade sig för att ta bort tanden istället för att laga den. Den var väl helt enkelt för trasig. 

Dom började göra vad dom nu gjorde för att få bort den. Ont gjorde det i alla fall (trots att det tydligen inte skulle göra ont med bedövning). Mitt från ingenstans kom sen en tredje tandläkare som jag aldrig någonsin har sett förut. Han var rätt hårdhänt. Han skulle trycka undan tungan för att komma åt nånting och redskapet han använde pressades mot mungipan och det gjorde så jävla ont!

Jag låg och grät hysteriskt. "Andas genom näsan" sa dom gång på gång. Det är lite svårt när man har en grov panikångest. Jag ville bara skrika och gråta. Efter vad som kändes som en evighet var dom klara. Jag fick bita på något mjukt. För att stoppa blödningen. "Det här gick ju bra, ska vi behålla den andra tiden?" BRA?! Det gick inte bra. Klockan är 22:00 när jag skriver det här och jag mår FORTFARANDE dåligt efter besöket som var klockan 14:00.

När jag var klar stormade jag ut därifrån och ringde Ebbe. Först ville han inte riktigt köra hem mig för han var lite upptagen med något, men när jag berättade varför jag ville ha skjuts hem så kom han och hämtade mig på en gång. Ebbe följde med upp på kaffe och jag var jätteotrevlig och somnade på soffan. 

När jag vaknade upp hade det gått två timmar efter besöket så jag fick äntligen äta något. Jag blev överlycklig, men kände samtidigt att bedövningen höll på att släppa.. Jag har inte kunnat äta så mycket eftersom jag har ont i munnen. 

Nu har jag börjat spotta blod så jag misstänker att jag har börjat blöda lite smått igen. Det gör ont hela tiden och extra ont om jag öppnar munnen, ler, sväljer eller vad som helst. Jag har tagit en tablett, men det verkar ju inte hjälpa.

Imorgon ska jag ringa min gode man och rådfråga henne hur jag ska göra. Jag tänker aldrig någonsin göra mer än runtinundersökning om jag inte får lustgas. Det var hemskt. Nog för att medlet hjälpte lite grann (jag blev ju trött), men inte mycket till hjälp annars. Jag blev inte ett dugg lugnare av det. Fast å andra sidan kan jag ju nu jämföra lustgas och lugnande och lättare förklara varför jag vill ha lustgas. 

När jag får lustgas blir jag som bortdomnad överallt. Jag märker knappt vad dom gör eller vilka som är i rummet. När jag fick det lugnande så var jag helt klarvaken. Jag märkte precis när någon kom in i rummet och vart någonstans i munnen dom grävde.. 

Usch.. Jag hatar verkligen tandläkare.. Jag är livrädd för dom! Och efter idag blev det bara värre.. 

Gifen tillägnas alla tandläkare!

Jag hatar att vara arg!

Jag avskyr att känna mig arg. Ändå är det en känsla jag har haft så många gånger idag. Jag kan inte ens räkna hur många gånger jag har varit arg idag. 

Jag har varit arg för att min fot har gjort ont. Jag har varit arg för att bussen gjorde något konstigt så foten gjorde lite extra ont. Jag har varit arg för att min dator är helt fu***d. Jag har varit arg för att jag tog fram fel mat. Jag har varit arg för att jag har tandvärk. Jag har varit arg för att grädden var sur. Jag har varit arg för massa mer saker också, men jag minns inte vad det är just nu..

Nåja.. Jag har kollat på Narnia och ätit Jordgubbar med mjölk (eftersom den där jä**a grädden var sur). Inte så fel avslut på kvällen ändå. Nu börjar jag bli skapligt trött, men jag är nog uppe ett litet tag till ändå. Imorgon ska jag hem till Sofia och planera lite grann.. Imorgon blir nog en bättre dag.

Strawberries

Ut och in

Min hjärna är överarbetad! Jag glömmer bort saker hela tiden. Jag har ingen koll på vilken dag det är eller hur mycket klockan är. Jag har varit vaken sen imorse, men jag har inte gjort något alls känns det som. Jag har lyssnat på musik samtidigt som jag har tittat på barnprogram med Alvin. Helt plötsligt hade flera timmar gått. 

Jag längtar efter att gå på stan och shoppa. Jag längtar efter att gå ut och dansa med vänner. Jag längtar efter socialt umgänge. Jag känner mig instängd, men jag orkar inte ta mig ut, 

Jag behöver göra något, men vad? Och när skulle jag ha tid att göra något? Jag behöver känna mig levande, just nu känner jag mig som en zombie. Eller möjligtvis en mumie som vaknat till liv. 

Jag vet inte ens vad jag ska skriva för vartannat ord försvinner i tankarna. Jag tappar fokus och börjar tänka på annat. 

random, men söt

Ångest av en status?

Jag skrev nyss en status på facebook. En status som jag nu mår dåligt över att jag skrev. Jag hatar att be om saker. Jag vill inte vara till besvär. 

Jag måste utsätta mig för sånt här om jag vill kunna bli bättre.. Det måste jag verkligen.. Åh! Nej, det här var inte kul... Jag vill ta bort statusen, men jag ska försöka att ha den kvar ändå. Det är ju tur att jag inte ser vilka som har läst den. För då skulle jag skämmas ännu mer..

BLÄ!