Jag vet inte riktigt hur jag ska skriva det här inlägget.. Jag vet inte hur jag ska börja, vad jag vill få sagt eller hur jag ska avsluta det.. Men jag vet samtidigt att folk undrar och jag är så trött på att det ska snackas bakom ryggen på mig. Det är så mycket lättare att fråga mig istället, för jag säger som det är. Jag har inga hemligheter så.. 

Många har redan förstått att jag och Johan ska separera. Alla (förlåt om jag drar alla över en kam nu, men de som detta inte gäller behöver inte ta åt sig) verkar tro att jag gör ett förhastat beslut. De verkar också tro att det är för att jag har träffat en ny.. Så är inte fallet alls! Jag har tänkt på det här länge, så det är absolut ingen impulsiv handling. Och ja, jag råkade träffa någon nyligen, men det är inte därför jag vill separera från Johan. 

Varför vi ska separera har inte allmänheten att göra med egentligen, men eftersom folk verkar anta att det är för att jag träffat en annan utan att jag ens har berättat det för dom så får ni i alla fall en liten del av historien.. Det är helt enkelt så att det känns som om vi har glidit ifrån varandra för mycket. Han jobbar och jag är borta nästan varje kväll.. Vi gör ingenting tillsammans och när jag började inse att den enda anledningen till att jag ens ville hem var Alvin så insåg jag att jag inte lever i en relation som jag mår bra utav. 

Jag säger INTE att det är Johans fel, för det är det absolut inte. Han betyder fortfarande väldigt mycket för mig, men känslorna har ändrats. Och det är sånt som händer. Jag har mått (och mår fortfarande) jättedåligt över det här. Det har inte varit lätt överhuvudtaget att ta det här beslutet. Det är ett av de svåraste besluten jag har tagit. 

Folk frågar mig om jag tänker på Alvin. Och det gör jag! Det krossar mitt hjärta att se att han blir ledsen över att vi ska separera, men i det långa loppet så kommer han att må bättre med lyckliga föräldrar på skilda håll än olyckliga föräldrar tillsammans. Jag har verkligen försökt, men att ha ett förhållande enbart baserat på att vara tillsammans för barnets skull är inte rättvist för någon. Det är inte rättvist mot mig att vara olycklig, det är inte rättvist mot Alvin att växa upp i en relation utan kärlek och det är inte rättvist mot Johan att leva ihop med en som inte hyser likadana känslor. 

Jag har känt mig som en idiot, jag har känt mig elak, jag har känt mig skamsen, jag har känt mig egoistisk. Men i slutändan är det här beslutet jag måste ta. Hur svårt och jobbigt det än är för mig. Som tur är har jag vissa vänner som stöttar mig i mitt val. Det känns otroligt skönt! Samtidigt hugger det i hjärtat då personer som jag hade hoppats skulle finnas där för mig inte ens har frågat hur jag mår i det hela! 

 

Till dom som frågar så säger jag att jag mår bra, för det gör jag. Jag mår bättre än jag trodde att jag skulle göra och det är en oerhört stor lättnad eftersom det tyder på att jag är tillfreds med mitt beslut. Däremot så har jag inte sagt till så många hur jobbigt det här faktiskt har varit för mig. Det är svårt, oerhört svårt. Jag mår jättebra, samtidigt som det känns som om hela min insida går sönder. Jag ville aldrig att det skulle bli så här. Jag trodde stenhårt på att det skulle bli Johan och jag tills vi var gamla. Att inse att sanningen inte blir så gör ont. 

Mitt humör pendlar så oerhört mycket just nu att jag inte alls hänger med. Jag är glad, ledsen, förvirrad och arg. Jag blir trött av svägningarna och jag försöker att härda ut så mycket som jag bara kan. .Det är konstigt att må så bra och så dåligt på samma gång. 

 

Idag borde jag ha varit gladare än vad jag har varit. Jag har pratat massor med "den nya killen" och något sjukt kul har hänt (berättar mer om det imorgon), men ändå sitter jag och har en klump i magen. Jag vet inte varför jag har den eller vad jag ska göra åt det. Det är väl bara att bita ihop och vänta på att det ska gå över. Jag borde faktiskt lägga mig snart ändå.. 

 

Jag är inte helt säker på varför jag delar med mig av allt det här. Jag tycker egentligen att det är alldeles för privat, men jag är trött på allt skitsnack. Jag vet att jag kunde ha hanterat det snyggare och massa sånt, men som sagt så har detta varit oerhört svårt för mig. Även om det inte verkar som det. Jag visar inte allt på utsidan, så innan ni dömer mig och pratar bakom min rygg så kan ni ju åtminsone fråga mig vad som händer och hur jag mår!

 

Och innan någon annan frågar.. NEJ, Alvin vet inte om att jag har träffat en annan. Han vet bara att vi ska separera. Han fick veta det igår och nu tar det väl ett litet tag innan chocken lägger sig. Jag tänker mer på honom än vad folk verkar tro. Jag kommer inte att kasta in "den nya killen" som mammas pojkvän på en gång. Först och främst måste Alvin vänja sig vid tanken på att jag och Johan inte ska bo tillsammans.. 

Har ni några frågor så ställ dom till MIG och ingen annan än MIG! Frågar ni någon annan är det inte helt säkert att ni får den sanna versionen.