Klockan är halv två på natten och egentligen är jag  jättetrött, men det är så himla mycket som snurrar i min hjärna just nu. Jag kan inte riktigt koppla av känns det som.  

Jag har ett sånt konstigt humör just nu att jag inte ens vet vad jag ska kalla det för. Det är någon slags lessamhet blandad med tacksamhet och förvirring. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det. Flera olika känslor passerar i min kropp och jag försöker sortera ut dom, men jag vet inte om jag kommer fram till något. 

Jag vill så mycket just nu att det blir lite för mycket. Jag känner mig deppig fast jag vet att jag inte har något att vara deppig över. Jag är så nöjd med allting i mitt liv just nu, fast ändå känns det som om något saknas och jag kan inte sätta fingret på vad det är.

Jag och Johan har det hur bra som helst. Alvin är världens bästa. Jag älskar min praktik och det är mindre än två veckor kvar till premiären. Jag kan alla mina repliker och jag gillar verkligen rollen som jag har. Jag har börjat göra videos och jag älskar det. Jag är lite förvånad över hur många visningar som jag har fått på vissa. Jag kunde inte önska mig bättre husdjur än de två underbara som jag har. Jag har fått så många nya fina vänner på sista tiden att jag knappt kan förstå det. 

Mitt hjärta smälter när jag tänker på mitt liv, min familj, mina vänner och min praktik. Jag tror faktiskt inte att livet kan bli bättre än såhär just nu. Men ändå är det nånting. Om jag bara kunde komma på vad. Vad är det som fattas? Vad är det som känns fel? 

Är det en sån känsla som jag bara måste acceptera och låta finnas där eller ska jag börja gräva lite och försöka ta reda på vad det är? Jag är lite rädd för att ta reda på vad det är. Om det är något stort så kan det förstöra en hel del. Fast jag vet ändå inte vad det skulle kunna vara, med tanke på hur tillfreds jag är med allting. 

Jag känner mig säkrare i mig själv än vad jag har gjort någonsin i hela mitt liv. Jag är jag och jag har rätt till att vara det. Det känns skönt att äntligen kunna acceptera vem jag är. Det är klart att jag inte älskar alla delar av mig själv. Jag skulle klara mig rätt bra utan mina humörsvägningar och min lathet tillexempel, men jag har ändå accepterat att de finns där. 

Jag vet inte när jag började acceptera mig själv, men när det hände så tror jag att jag även började acceptera folk i min närhet lite mer. Jag har mer överseende än vad jag har haft tidigare tror jag. Jag kan fortfarande störa mig på saker och situationer, men jag tror att jag reagerar mer annorlunda nu än vad jag gjorde förut. 

Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med det här inlägget. Kände mest för att skriva av mig lite och skrev det som ploppade upp. Om det blev vettigt eller inte vet jag inte. Jag ska försöka lägga mig nu tror jag. Och hoppas på en bra dag imorgon (den här dagen har också varit bra, det var bara nu som det blev lite knasigt).