Vi provar igen imorgon istället

Hmm.. Ja.. Alltså dagen blev ju inte ett dugg bättre.. Jag spenderade typ hela förmiddagen med att deppa och så.. Det var verkligen totaldepp...Och sen försökte jag vända humöret eftersom vi skulle få gäster, men dom avbokade i sista minuten så det sket sig.. Jag fick i alla fall träffa Amanda.. .Hon ploppade förbi ett par minuter för att lämna en grej.
 
Sen gick vi iväg till netto och handlade mat. Det blev nuggets och ris som jag älskar. Så det var ju bra. Jag ringde Carola och beordrade henne att komma över.. Vi spelade Monopol.. Både jag och Carola förlorade så stort att det knappt går att beskriva. Jag längtar till sängen nu, men jag har så många känslor att jag måste varva ner lite innan det är dags att sova.
 
 

Off

Gårdagen började väl hyfsat bra den också, men sen hände nåt och jag hade en riktig off dag.. Idag är jag rätt off också. Jag hade en helmysko dröm om en tjej jag kände under en väldigt kort period.. Det var ingen mardröm, men ändå kändes det som att jag hade haft maraton med mardrömmar när jag vaknade. Jag kände mig helt utmattad och det kändes som om jag inte sovit något alls trots att jag somnade på en gång när jag la mig igår.
 
Idag skulle jag egentligen åka och träffa mamma och syrran en sväng, men eftersom jag känner mig helt ur balans så struntar jag i det. Jag ska försöka ta mig i kragen och städa lite istället.. 
 
 
 

Tredje gången på ett år..

Idag fick Alvin utslag.. IGEN! Så imorgon blir det för mig att ringa till vårdcentralen.. Hoppas att dom tar det på allvar den här gången.. Sist så fattade dom ju inte varför jag var där ens. Men den här gången tänker jag stå på mig. Jag vill veta varför han får dom där utslagen och vad för slags utslag det är..
 
Samma bild som sist, men det såg likadant ut idag..

I try so hard

Jag blir så trött och så ledsen. Jag kämpar stenhårt med att glömma vissa delar ur mitt förflutna och gå vidare, men det finns alltid folk som ska förstöra genom att kasta det i ansiktet på mig. Att sprida personliga och privata saker om mig till folk är inte okej för mig. Jag vet inte vad andra känner och tänker, men jag håller saker privata för en anledning! Att sen dessutom sprida en massa falska rykten.. Jag förstår inte varför man gör så ens?
 
Att dessutom inte kunna stå för att man har sagt något så man inte kan konfrontera rätt person är så jäkla fegt! Jag har mina misstankar om vem det är, men man kan ju aldrig veta riktigt säkert... Jag vet inte ens vad jag ska säga.. Jag försöker och försöker, men det ska alltid bli förstört.. 
 
För en timme sen var jag arg. Eller nej, jag var rasande. Hade jag vetat vem personen som sagt allt det där om mig och den personen stått framför mig hade jag gett personen en utskällning som den sent skulle glömma. Och jag har inte lätt för att ge folk utskällningar längre. Jag känner fortfarande en enorm ilska, men nu har tomheten och ledsamheten tagit över lite. 
 
Jag är inte ledsen så att jag gråter eller så. Jag är mer ledsen över att någon har gjort så här mot mig. Någon jag känner har sagt en av mina djupaste hemligheter som inte många vet till en för mig helt okänd människa. Varför gör man ens så? Jag förstår inte! Vill man verkligen göra så mot en "vän"? 
 
Jag känner mig tom för ännu en gång har jag fått det bevisat att jag inte kan lita på människor. Tyvärr är jag en rätt naiv och godtrogen människa så jag litar oftast på människor för fort. Jag borde inte göra det och jag försöker att inte göra det, men det är svårt. Jag vill så gärna kunna lita på människor. Jag tror alltid att det finns något gott i alla, men det kanske finns undantag? 
 
 
 
 

Nyvaken, orolig och rädd

Uppe med tuppen idag. Nervositeten och rädslan är ett faktum och det känns i min stackars lilla mage. Frossa fick jag också. Man jag SKA gå till tandläkaren. Hoppas mamma står där. När det gäller tandläkaren så känner jag mig som en fyraåring.. Och då vill jag bara ha mamma. Det som gör det ännu värre är att jag inte riktigt vet om jag ska laga en tand eller dra ut en tand idag.
 
Jag ska gå om en kvart, så det är väl bäst att jag börjar klä på mig och kanske bortstar håret eller nåt..
 
 

Vad heter jag?

Åh... Jag är helt slut. Jag är så sönderstressad just nu att jag inte ens vet vad jag heter känns det som. Det är så mycket som pågår just nu och jag klarar inte stress bra. Jag är ingen sån människa. Jag har ordinerat mig medecinen "ta det lugnt" ikväll.. Jag ska äta en räckmacka efter att alvin har lagt sig. Till det tänker jag tända en herrans massa ljus och kolla på någon bra film. 
 
Min hjärna behöver en rejäl paus. Jag har i alla fall pratat med min handledare idag och han inte bara gillade min idé, han godkände den också. Ett bekymmer mindre. Däremot betyder det mer jobb för min del. Som tur är kan jag sitta på praktiken och jobba med det. Jag var rädd för att jag var tvungen att ta det utanför "arbetstid". Just nu vill jag inte ta några detaljer om det förrän allt är klart. Så ni får helt enkelt vänta och se.. 
 
Image by final gather (License)
Känner mig typ sådär...

När det inte riktigt går som det ska..

Igår kväll planerade jag vad jag skulle göra idag.. Först skulle jag åka till praktiken eftersom jag inte åkte dit igår. Jag skulle ta nya tag och jobba på bra. Sen skulle jag hämta Alvin på fritids, komma hem och starta diskmaskinen och tvättmaskinen. Jag skulle städa lite i hallen och sedan laga mat. Om jag orkade sen på kvällen så skulle jag överväga lite träning på mitt WII. 
 
Verkligheten blev inte riktigt samma sak. Jag vaknade med världens frossa och magknip. Jag klarade inte av att ta mig till praktiken och Marcus fick lämna Alvin på skolan för att jag inte orkade gå. Jag har tagit ett varmt bad, men det har inte släppt.. Nu ligger jag vackert nerbäddad i soffan och funderar på vad jag ska göra. Jag känner mig sjukt rastlös och blir snart tokig av att bara ligga ner. 
 
Jag skulle behöva städa, handla, hänga tvätt, plocka ur diskmaskinen (jag var i alla fall duktig som startade på diskmaskinen och tvättmaskinen i morse) och hämta ut ett paket på posten. Istället ligger jag här.. Helt oduglig.. Blä.. 
 
 
 
 
 
 

I never said it was going to be easy

Efter gårdagen känner jag mig helt färdig. Så jag hörde av mig till praktiken och sa att jag behövde vara hemma idag. Jag behöver få landa lite. Det har hänt så mycket under helgen och även om jag har förberett mig på det så hände allt så fort. Jag hinner inte riktigt med att tänka känner jag. 
 
Jag måste komma ikapp med städningen också. Jag får ta en dag och ett rum i taget. Allt har blivit så rörigt efter flytten..Jag ska ta tag i lite städning idag, men mest ska jag försöka landa i allt som händer. Just nu känns det skönt att jag har så många runt mig som stöttar mig för jag mår inte alls bra av det här.. 
 
Det tar mer än vad man tror att det gör..

Rikta uppmärksamheten åt ett annat håll

Åh fy vad jag sov dåligt inatt.. Fast det hade jag redan räknat ut att jag skulle göra efter kvällen som jag hade igår. Jag vet inte om jag lyckades sortera nåt i sömnen, men det känns verkligen inte som det. Jag försöker plåga mig själv extra genom att tänka på det.. Utan att jag egentligen vill det just nu. 
 
När jag skulle öppna blogg.se gick jag istället in på youtube och sökte efter dokumentären (som vi gör teatern efter). Jag började titta. När jag kom på mig själv med att titta så stängde jag genast av och gick in på blogg.se istället. Jag tror verkligen att jag måste anstränga mig idag för att rikta uppmärksamheten till något annat.. Det blir nog svårt, men jag har varken tid eller orkar se eller tänka på det idag.. 
 
 

Håll tummarna

Har precis setat och försökt klippa ihop videon tills imorgon. Jag vet inte alls hur den blir. Mitt redigeringsprogram ville inte alls samarbeta med mig och när jag försökte kolla på videon innan jag sparade den så hackade det och såg jättekonstigt ut. Det verkade inte gå att fixa.. Så nu håller jag alla tummar och tår och allt annat man kan hålla för att den inte ska göra det när den är sparad.. Det ska ta drygt en timme att spara den tydligen och det suger ju så jag hoppas verkligen att videon blir någorlunda bra och inte så hackig som den visade.. Åh.. 
 
 

Kan det aldrig bara ta slut?

I ett par års tid har jag till och från blivit trakasserad av en okänd människa. Jag försökte tillochmed polisanmäla det för ett par år sedan. Personen i fråga är väldigt smart. Han (vet egentligen inte om det är en han, men personen utger sig för att vara en man) hotar mig utan att använda riktiga hot som han kan fällas för. Han använder nya namn hela tiden. Han kan hela mitt personnummer och har även skickat hem olika prenumerationer på tidningar åt mig. 
 
Nu var det ett tag sen jag hörde något från honom. Jag tror faktiskt inte att jag har hört något sen jag försökte polisanmäla honom. Det har varit så skönt. Jag trodde att allt var över och sen kom bomben idag. Han skrev till mig. Och jag fattade inte vem det var så jag svarade. Så snart jag fattade att det var han började jag må illa. Jag ville gråta, skrika och försvinna. Jag fick panik och stod och skakade. 
 
Jag fick gå hem tidigare från loppisen. Alvin och jag tog taxi hem till Marcus eftersom jag inte vågade ta bussen. Jag vet inte om han bor här i stan eller inte. Han påstår att han bor i Göteborg, men man kan ju aldrig veta. Jag vet ingenting om den här människan! Han skrämmer mig fruktansvärt mycket! Jag har i alla fall blockerat hans konto som han använde på facebook för att kontakta mig på. Jag får väl fortsätta blocka, det är inte så mycket annat jag kan göra. 
 
Det känns lite bättre nu, när jag har fått tagit det lugnt ett bra tag. Det känns fortfarande obehagligt, men ändå lite bättre än tidigare.. Jag känner mig trygg just nu.. Och det tänker jag inte låta honom ta ifrån mig!

 

Slag i magen

Igår var en extremt jobbig dag. Jag är rätt stolt över mig själv ändå som lyckades ta mig igenom dagen utan större bekymmer. Jag lyckades spela hela föreställningen utan att tappa rösten, nysa eller bryta ihop. Yay me! 

Att det sen brast direkt efteråt är en helt annan femma. Då tillät jag mig själv att bryta ihop en stund. Det blev bara en kort stund och sen försökte jag förtränga igen. Det har gått relativt bra att förtränga det hittills, men jag ska snart börja röra mig mot bussen och åka hem. 

Hemma väntar Oscar på mig. Bara Oscar.. Ingen Pubert.. Det känns som hundra slag i magen. Men jag måste hem. Jag måste prata med Alvin. Jag måste packa också. 
 
Finaste

Jag vill inte..

Usch.. Idag är en HEMSK dag. Jag försöker att inte tänka, jag försöker att inte känna. Men det går inte så bra.. Allt jag har i tankarna är Pubert. Jag känner mig tom. Jag vill inte det här! Jag vill ha min Pubert kvar hos mig. Fan.. Varför måste katter också bli sjuka? 

 
Bild från igår när jag var hemma och sa Hej då till honom

The End..

Jag vet inte riktigt hur jag ska skriva det här inlägget.. Jag vet inte hur jag ska börja, vad jag vill få sagt eller hur jag ska avsluta det.. Men jag vet samtidigt att folk undrar och jag är så trött på att det ska snackas bakom ryggen på mig. Det är så mycket lättare att fråga mig istället, för jag säger som det är. Jag har inga hemligheter så.. 

Många har redan förstått att jag och Johan ska separera. Alla (förlåt om jag drar alla över en kam nu, men de som detta inte gäller behöver inte ta åt sig) verkar tro att jag gör ett förhastat beslut. De verkar också tro att det är för att jag har träffat en ny.. Så är inte fallet alls! Jag har tänkt på det här länge, så det är absolut ingen impulsiv handling. Och ja, jag råkade träffa någon nyligen, men det är inte därför jag vill separera från Johan. 

Varför vi ska separera har inte allmänheten att göra med egentligen, men eftersom folk verkar anta att det är för att jag träffat en annan utan att jag ens har berättat det för dom så får ni i alla fall en liten del av historien.. Det är helt enkelt så att det känns som om vi har glidit ifrån varandra för mycket. Han jobbar och jag är borta nästan varje kväll.. Vi gör ingenting tillsammans och när jag började inse att den enda anledningen till att jag ens ville hem var Alvin så insåg jag att jag inte lever i en relation som jag mår bra utav. 

Jag säger INTE att det är Johans fel, för det är det absolut inte. Han betyder fortfarande väldigt mycket för mig, men känslorna har ändrats. Och det är sånt som händer. Jag har mått (och mår fortfarande) jättedåligt över det här. Det har inte varit lätt överhuvudtaget att ta det här beslutet. Det är ett av de svåraste besluten jag har tagit. 

Folk frågar mig om jag tänker på Alvin. Och det gör jag! Det krossar mitt hjärta att se att han blir ledsen över att vi ska separera, men i det långa loppet så kommer han att må bättre med lyckliga föräldrar på skilda håll än olyckliga föräldrar tillsammans. Jag har verkligen försökt, men att ha ett förhållande enbart baserat på att vara tillsammans för barnets skull är inte rättvist för någon. Det är inte rättvist mot mig att vara olycklig, det är inte rättvist mot Alvin att växa upp i en relation utan kärlek och det är inte rättvist mot Johan att leva ihop med en som inte hyser likadana känslor. 

Jag har känt mig som en idiot, jag har känt mig elak, jag har känt mig skamsen, jag har känt mig egoistisk. Men i slutändan är det här beslutet jag måste ta. Hur svårt och jobbigt det än är för mig. Som tur är har jag vissa vänner som stöttar mig i mitt val. Det känns otroligt skönt! Samtidigt hugger det i hjärtat då personer som jag hade hoppats skulle finnas där för mig inte ens har frågat hur jag mår i det hela! 
 
Till dom som frågar så säger jag att jag mår bra, för det gör jag. Jag mår bättre än jag trodde att jag skulle göra och det är en oerhört stor lättnad eftersom det tyder på att jag är tillfreds med mitt beslut. Däremot så har jag inte sagt till så många hur jobbigt det här faktiskt har varit för mig. Det är svårt, oerhört svårt. Jag mår jättebra, samtidigt som det känns som om hela min insida går sönder. Jag ville aldrig att det skulle bli så här. Jag trodde stenhårt på att det skulle bli Johan och jag tills vi var gamla. Att inse att sanningen inte blir så gör ont. 

Mitt humör pendlar så oerhört mycket just nu att jag inte alls hänger med. Jag är glad, ledsen, förvirrad och arg. Jag blir trött av svägningarna och jag försöker att härda ut så mycket som jag bara kan. .Det är konstigt att må så bra och så dåligt på samma gång. 
 
Idag borde jag ha varit gladare än vad jag har varit. Jag har pratat massor med "den nya killen" och något sjukt kul har hänt (berättar mer om det imorgon), men ändå sitter jag och har en klump i magen. Jag vet inte varför jag har den eller vad jag ska göra åt det. Det är väl bara att bita ihop och vänta på att det ska gå över. Jag borde faktiskt lägga mig snart ändå.. 
 
Jag är inte helt säker på varför jag delar med mig av allt det här. Jag tycker egentligen att det är alldeles för privat, men jag är trött på allt skitsnack. Jag vet att jag kunde ha hanterat det snyggare och massa sånt, men som sagt så har detta varit oerhört svårt för mig. Även om det inte verkar som det. Jag visar inte allt på utsidan, så innan ni dömer mig och pratar bakom min rygg så kan ni ju åtminsone fråga mig vad som händer och hur jag mår!
 
Och innan någon annan frågar.. NEJ, Alvin vet inte om att jag har träffat en annan. Han vet bara att vi ska separera. Han fick veta det igår och nu tar det väl ett litet tag innan chocken lägger sig. Jag tänker mer på honom än vad folk verkar tro. Jag kommer inte att kasta in "den nya killen" som mammas pojkvän på en gång. Först och främst måste Alvin vänja sig vid tanken på att jag och Johan inte ska bo tillsammans.. 

Har ni några frågor så ställ dom till MIG och ingen annan än MIG! Frågar ni någon annan är det inte helt säkert att ni får den sanna versionen. 
 
 

Världen snurrar och jag står stilla

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva idag. Humöret är inte på topp.. Chocken sitter fortfarande kvar sen igår. Jag tog ledigt från praktiken idag. Vi skulle ha haft rep ikväll, men jag orkar inte koncentrera mig på något. Jag tänkte istället försöka ta hand om mig själv idag. Ta ett varmt och mysigt bad bland annat.. 

Jag tror inte att det blir någon mer bloggning idag. Allt är bara rörigt i huvudet.. Det känns som om allt bara snurrar och jag vet inte riktigt hur jag ska hänga med i snurrarna. Jag försöker, men står bara still.. 

Det känns konstigt och tomt

Idag har jag försökt fokusera på saker som gör mig glad. Allt för att inte chocken skulle försvinna så att ledsamheten tog över. Jag fick veta en grej tidigare idag. En bekant till mig (som jag inte kände så väl, men ändå träffat ett par gånger) finns inte mer. Det skulle ha skett i lördags. Vad som har hänt vet jag inte riktigt.

Jag blev i chock. Antagligen som en slags försvarsmeckanism eftersom jag visste hur mycket jag hade idag. Jag hade inte tid att bli ledsen, jag hade inte tid att bryta ihop. Jag kämpade för att hålla tankarna borta. Sen träffade jag på en vän på stan som jag inte har sett på ett tag. Vi var rätt nära för ett par år sen så det var jättekul att träffa honom. Vi pratade lite, jag följde med honom på lite ärenden och sen skjutsade han mig till repet.

På repet försökte jag göra mitt bästa och bara tänka på teater och min roll. Jag försökte gå in i rollen helt, men det är så svårt utan kläder och när man bara har manusträning. På rasten gjorde jag det stora misstaget att gå in och kolla om det hade hänt något på facebook. Jag skrollade ner och fick åter igen se ett inlägg som jag hade kommenterat tidigare under dagen. "R.I.P.". 

Jag kämpade för att stanna kvar i rollen och slutföra repetitionen. Så snart repet var slut kände jag att det inte gick att hålla tillbaka längre. Jag sprang ut därifrån och tårarna bara rann. Hur kan man bli så ledsen när man knappt kände personen i fråga. Vi var bara bekanta. Jag hade inte träffat personen så många gånger och det var ett bra tag sen sist. 

Det var lite jobbigt att bryta ihop i sundbyholm. Jag hade velat vänta tills jag kom hem. Om det nu var tvunget att komma så ville jag inte vara bland folk. Jag avskyr att gråta bland folk. Men men.. Jag försökte i alla fall torka tårarna rätt snabbt, men så snart jag kom hem började det igen. 

Eftersom Johan har lagt sig och ska upp tidigt imorgon så ville jag inte riktigt störa honom. Jag ringde till mamma och grät istället. Det kändes jätteskönt och få prata med henne. Hon lyssnade verkligen och hon verkade veta precis vad hon skulle säga. Ibland är det bra tur att hon är min mamma. 

Efter att jag pratat med henne gick jag in och kramades lite med Johan. Det känns lite bättre nu, men jag känner att det skulle kunna komma tillbaka lika lätt igen.. Jag orkar verkligen inte ta tag i det här just nu, så jag tänker göra det som jag gör allra bäst. Förtränga och skjuta upp saker genom att spela.. 
 


Ändring av planer

Idag är det Onsdag och jag hade planerat att åka till Lilith och spela in video, men när jag vaknade så blev planerna ändrade. Jag upptäckte att jag måste tvätta och massa sånt, så jag hinner inte åka till henne innan det är dags för rep. Tur att vi har en video klar i nödfall. Så det kommer fortfarande upp en video på söndag. Senare idag kommer även den som jag spelade in igår upp.

Det är bara att det är så typiskt. Det är inte första dagen den här veckan som alla planer ändras i sista minuten och jag får göra något annat. Jag har sån inre stress just nu över att hinna allt jag måste hinna idag. Men jag tänkte att jag ska försöka sitta ner nu i några minuter. Klä på mig och sen börja någonstans.


Första omgången med tvätt är startad i alla fall. Den går för fullt just nu.
 

Vad betyder kulmen?

Efter att ha setat och googlat runt en del har jag insett att det är helt normalt att fortfarande ha jätteont i käken. Det stod också att svullnaden når sin "kulmen" (vad fan betyder det?) efter 2-3 dagar och sen skulle det börja avta. Jag räknar som att det är dag nummer 3 nu, så förhoppningsvis börjar det gå ner snart.

Helt ärligt så trodde jag inte att det skulle göra ont i så här många dagar, men det kanske var naivt eftersom det också är ett sår som behöver läkas. Jag får nog ta mig en ipren idag igen. 

Jag var lite orolig över infektion för det såg rätt äckligt ut i hålet efter tanden när jag tittade i spegeln, men efter att ha googlat så står det att man oftast får feber i samband med det. Och jag känner inte av någon feber eller liknande. 

Känns som om mitt liv är oerhört intressant.. Den enda jag pratar om är min onta fot och min onda käke, men det är svårt att tänka på något annat när det gör så ont som det gör.. 

Jag är lite plufsig i ansiktet så ni får klara er utan bild på mig idag igen... Istället får ni en gammal bild på mig när jag inte hade ont..

 

Ren skräck

Igår blev det ingen bloggutmaning. Det hanns inte med. Idag orkar jag verkligen inte. 

Idag har jag haft DBT. Det gick väl rätt så bra och jag fick en del att fundera på. Efter DBT så hade jag ett möte med min arbetskonsulent. Jag började gå mot mötesplatsen när mobilen ringde. Det var dolt nummer och jag funderade på vem det kunde vara innan jag svarade.

Det var folktandvården. Dom ringde om min tid som jag hade den 16e Maj. Hon i telefonen lät trevlig, men sen sa hon något fruktansvärt. Hon erbjöd mig lugnande eftersom jag inte skulle kunna få lustgas. Min gode man har fixat avbetalning till mig för att jag skulle kunna fixa tänderna och då ansåg folktandvården att det blir för dyrt att använda lustgas varje gång.

Jag fick panik på en gång och sa att jag hade sett fram emot tiden eftersom jag börjat få tandvärk. Då helt plötsligt fick jag en akuttid idag utan lustgas med det där jävla lugnande medlet. Jag började få panik och samtalet avslutades. En halv minut senare ringer hon igen och säger att det kan vara bra om någon är med mig alternativt om någon kan skjutsa hem mig. Jag kunde tydligen bli lite "groggy" av medlet.

Jag träffade min arbetskonsulent, men kunde inte riktigt koncentrera mig. Vi avslutade mötet rätt fort. Jag ringde mamma för att se om hon kunde komma från jobbet, men det kunde hon inte. Paniken växte. Jag ville verkligen inte gå till tandläkaren själv, men jag ville inte ha med mig någon annan än mamma eller Johan. Johan var upptagen med ett annat möte och skulle hämta Alvin på dagis efter det, så jag visste att han inte kunde.

Halvvägs till tandläkaren började panikångesten på allvar. Det kändes som om jag inte kunde andas, jag ville bara kräkas och tårarna forsade ner för mina kinder. Jag försökte desperat ringa folk som jag kunde prata med och komma på andra tankar, men ingen svarade. Jag skickade ett sms till min sjuksköterska (som jag har i DBT) och började sakta gå mot tandläkaren.

Det är egentligen ingen lång bit att gå från bussen, men vägen kändes jättelång och inte bara för att jag har ont i foten och går lite sakta. Jag rökte säkert tre cigg på den lilla sträckan i ett försök att lugna ner mig. När jag hade kommit fram rökte jag en gång till innan jag gick in. Precis när jag satt mig ner så ringer telefonen. Det var min sjuksköterska. Vi pratade lite och jag försökte lugna ner mig. 

Jag försökte tänka att det kanske hjälper mer den här gången än förra (tog sånt där lugnande för några år sedan och det hade ingen effekt alls på mig då). Jag satt i väntrummet och försökte vara lugn. Mitt namn ropades upp och jag fick sätta mig i ett litet rum med en säng, en stol och ett litet bord. Jag tror att det kallades för vilorummet. Jag fick det där äckliga lugnande medlet och fick höra att dom skulle hämta mig om en halvtimme.

Panikångesten gjorde sig påmind och jag började gråta hysteriskt. Jag ville bara därifrån. Jag ville skrika och kasta saker i rummet, men jag vet att det inte tjänar något till. Efter vad som kändes som 10 minuter (fast det egentligen var en halvtimme) så kom dom och hämtade mig. Dom ville ta en sån där röntgen bild på tänderna först och det gick knappt. Ena sköterskan fick stå kvar inne i rummet och hålla fast den där plattan när dom tog bilden.

Efter det la dom mig ner och jag frågade om jag kunde få bedövande salva. Det fick jag, men jag tror inte att den hade hunnit verka speciellt mycket innan sprutorna kom. Jag kände varenda stick och det var inte en skön känsla. Dom beslutade sig för att ta bort tanden istället för att laga den. Den var väl helt enkelt för trasig. 

Dom började göra vad dom nu gjorde för att få bort den. Ont gjorde det i alla fall (trots att det tydligen inte skulle göra ont med bedövning). Mitt från ingenstans kom sen en tredje tandläkare som jag aldrig någonsin har sett förut. Han var rätt hårdhänt. Han skulle trycka undan tungan för att komma åt nånting och redskapet han använde pressades mot mungipan och det gjorde så jävla ont!

Jag låg och grät hysteriskt. "Andas genom näsan" sa dom gång på gång. Det är lite svårt när man har en grov panikångest. Jag ville bara skrika och gråta. Efter vad som kändes som en evighet var dom klara. Jag fick bita på något mjukt. För att stoppa blödningen. "Det här gick ju bra, ska vi behålla den andra tiden?" BRA?! Det gick inte bra. Klockan är 22:00 när jag skriver det här och jag mår FORTFARANDE dåligt efter besöket som var klockan 14:00.

När jag var klar stormade jag ut därifrån och ringde Ebbe. Först ville han inte riktigt köra hem mig för han var lite upptagen med något, men när jag berättade varför jag ville ha skjuts hem så kom han och hämtade mig på en gång. Ebbe följde med upp på kaffe och jag var jätteotrevlig och somnade på soffan. 

När jag vaknade upp hade det gått två timmar efter besöket så jag fick äntligen äta något. Jag blev överlycklig, men kände samtidigt att bedövningen höll på att släppa.. Jag har inte kunnat äta så mycket eftersom jag har ont i munnen. 

Nu har jag börjat spotta blod så jag misstänker att jag har börjat blöda lite smått igen. Det gör ont hela tiden och extra ont om jag öppnar munnen, ler, sväljer eller vad som helst. Jag har tagit en tablett, men det verkar ju inte hjälpa.

Imorgon ska jag ringa min gode man och rådfråga henne hur jag ska göra. Jag tänker aldrig någonsin göra mer än runtinundersökning om jag inte får lustgas. Det var hemskt. Nog för att medlet hjälpte lite grann (jag blev ju trött), men inte mycket till hjälp annars. Jag blev inte ett dugg lugnare av det. Fast å andra sidan kan jag ju nu jämföra lustgas och lugnande och lättare förklara varför jag vill ha lustgas. 

När jag får lustgas blir jag som bortdomnad överallt. Jag märker knappt vad dom gör eller vilka som är i rummet. När jag fick det lugnande så var jag helt klarvaken. Jag märkte precis när någon kom in i rummet och vart någonstans i munnen dom grävde.. 

Usch.. Jag hatar verkligen tandläkare.. Jag är livrädd för dom! Och efter idag blev det bara värre.. 

Gifen tillägnas alla tandläkare!

Bowling någon?

Jag blev visst lite svullen igår efter allt. Foten kändes som ett jäkla bowlingklot. Den där bulan är ingen knöl, den bulan finns inte heller på andra foten. Nu vet jag inte om det ser lika illa ut idag eftersom Johan lindade min fot efter att jag tog bilden. 

Det är helt skjukt.. Fört trampade jag ju snett två gånger. Det gjorde så ont att jag trodde jag skulle kräkas, men det ondaste la sig ju rätt snabbt. Jag kunde gå (lite sakta och haltande, men ändå) i skogen och vara med på fotograferingen. Det gjorde lite ont, men det gick ändå.

Jag kom hem, försökte att äta lite och la mig sen i ett bad. Det var jätteskönt, men lite småjobbigt att ta sig i och ur badkaret. Jag bloggade och sen somnade jag. Jag hann aldrig se någon film. Efter två timmar gav jag upp eftersom jag vaknade hela tiden. Jag kunde inte riktigt lägga mig bra pga att det gjorde ont i foten. 

Så jag bestämde mig för att ta en cigg. Jag hade ändå varit röksugen sen innan jag la mig. Jag ställde mig upp och började gå. Sen fick jag lov att hålla i mig. När jag väl hade kommit ut till balkongen och satt mig ner började tårarna rinna. Det gjorde så ont. Varför gjorde det ondare igår kväll? Jag kunde ju gå i skogen utan några större bekymmer (om man inte räknar med att det gjorde ont, men då grät jag ju inte av smärta) och hemma är det liksom lite plattare och bättre underlag.

Johan började linda foten sen och fixade så jag kunde ha foten högt när jag sov. Det tog jättemegalång tid innan jag kunde somna. Jag var jättetrött, men det gjorde helt enkelt så ont att det inte gick att somna. Jag har vaknat lite då och då under natten när jag ska vända på mig. Det gjorde lite ont.

Nu idag känns det lite bättre. Det känns ungefär samma som när jag var i skogen. Det gör lite ont, men jag gråter och skriker inte av smärta. Jag hoppas verkligen att det bara är en stukning. Jag har ingen som helst lust att åka upp till akuten och kolla..