Idag har jag försökt fokusera på saker som gör mig glad. Allt för att inte chocken skulle försvinna så att ledsamheten tog över. Jag fick veta en grej tidigare idag. En bekant till mig (som jag inte kände så väl, men ändå träffat ett par gånger) finns inte mer. Det skulle ha skett i lördags. Vad som har hänt vet jag inte riktigt.

Jag blev i chock. Antagligen som en slags försvarsmeckanism eftersom jag visste hur mycket jag hade idag. Jag hade inte tid att bli ledsen, jag hade inte tid att bryta ihop. Jag kämpade för att hålla tankarna borta. Sen träffade jag på en vän på stan som jag inte har sett på ett tag. Vi var rätt nära för ett par år sen så det var jättekul att träffa honom. Vi pratade lite, jag följde med honom på lite ärenden och sen skjutsade han mig till repet.

På repet försökte jag göra mitt bästa och bara tänka på teater och min roll. Jag försökte gå in i rollen helt, men det är så svårt utan kläder och när man bara har manusträning. På rasten gjorde jag det stora misstaget att gå in och kolla om det hade hänt något på facebook. Jag skrollade ner och fick åter igen se ett inlägg som jag hade kommenterat tidigare under dagen. "R.I.P.". 

Jag kämpade för att stanna kvar i rollen och slutföra repetitionen. Så snart repet var slut kände jag att det inte gick att hålla tillbaka längre. Jag sprang ut därifrån och tårarna bara rann. Hur kan man bli så ledsen när man knappt kände personen i fråga. Vi var bara bekanta. Jag hade inte träffat personen så många gånger och det var ett bra tag sen sist. 

Det var lite jobbigt att bryta ihop i sundbyholm. Jag hade velat vänta tills jag kom hem. Om det nu var tvunget att komma så ville jag inte vara bland folk. Jag avskyr att gråta bland folk. Men men.. Jag försökte i alla fall torka tårarna rätt snabbt, men så snart jag kom hem började det igen. 

Eftersom Johan har lagt sig och ska upp tidigt imorgon så ville jag inte riktigt störa honom. Jag ringde till mamma och grät istället. Det kändes jätteskönt och få prata med henne. Hon lyssnade verkligen och hon verkade veta precis vad hon skulle säga. Ibland är det bra tur att hon är min mamma. 

Efter att jag pratat med henne gick jag in och kramades lite med Johan. Det känns lite bättre nu, men jag känner att det skulle kunna komma tillbaka lika lätt igen.. Jag orkar verkligen inte ta tag i det här just nu, så jag tänker göra det som jag gör allra bäst. Förtränga och skjuta upp saker genom att spela..