Det är ju bra att jag känner igen symptomen i alla fall.. Svårt att andas, smärta i bröstet, tårar som forsar likt ett vattenfall.. Jag fick ett besök av min gamle vän panikångesten. Jag har inte haft det på riktigt riktigt länge. Nästan så länge sen så jag hade glömt bort hur jobbigt det var. 

 

Vad som utlöste panikångesten vill jag inte säga.. Jobbigt var det. Det enda jag kunde tänka på var att jag ville att Marcus skulle komma hem så jag kunda få krypa ihop i hans famn, men när han väl kom hem och såg mig med ansiktet fyllt av tårar sa jag inte ens hej. Han fick ingen kram. Jag gick direkt ut på balkongen och rökte. Jag pratade inte ens med  honom. 

 

Däremot ringde jag min dbt-behandlare som påminde mig om att ta djupa andetag. Något som jag brukar glömma bort. Det känns lite bättre nu. Johan tog Alvin ikväll för att underlätta lite för mig. Det är för mycket nu... Jag mår inte alls bra.. Jag måste tydligen vara väldigt duktig på att spela eftersom inte alls många ser hur dåligt jag egentligen mår just nu..

 

Marcus har försökt fråga mig vad det är, men jag känner mig inte riktigt redo att berätta för honom än. Även fast panikångesten har börjat lägga sig så är jag rädd för att den ska komma tillbaka om jag säger vad som utlöste den högt. Jag ska försöka varva ner nu framför en film.. Hoppas på att morgondagen blir bättre..