Den här dagen har verkligen varit en enda dimma. Det är det enda sättet jag kan beskriva den på. Chocken har fortfarande inte riktigt lagt sig och jag har svårt för att fokusera på annat. 

Pubert har mest tagit det lugnt efter att han kom hem. Han har varit framme och gosat små korta stunder och ätit lite mat. Annars ligger han där och vilar. Är det inte på sminkbordet så är det på favoritfilten. 

Johan som har varit vaken hela natten har däckat i sängen. Alvin sover. Jag sitter mest och försöker varva ner, men det är svårt. Jag går igenom dagen som hänt om och om i mitt huvud. Är det något Johan sagt som veterinären sa som jag missat? Vad måste jag tänka på? Hur länge kommer han att leva?

En vän sa till mig att om det är ett svagt blåsljud på hjärtat kan han leva riktigt länge, men jag har ingen aning om det är svagt. Han blir ju så lätt anfådd och pipig. 

Det känns skönt att han är hemma, men jag kan ändå inte koppla av. Allting snurrar i huvudet på mig.