Idag har jag varit helt upp och ner hela dagen. När Johanna ringde imorse och sa att hon var på väg ville jag verkligen säga nej, men det gjorde jag inte. Jag antar att det är ett steg framåt eftersom det blev bättre sen när jag kom hemifrån. Det är precis därför jag har henne. För att hon ska hjälpa mig att komma ut, även om jag inte känner för det alls. 

Mitt humör pendlar hela tiden, mina känslor pendlar hela tiden. Jag känner mig stark och osäker på samma gång. Ena sekunden känns det som jag verkligen älskar mitt liv och andra sekunden önskar jag att det var annorlunda. Jag vill bara vara ensam just nu och har bosatt mig på balkongen. Fast jag vill ändå prata med någon. 

Jag känner mig så in och ut just nu. Jag vet inte varför. Det kanske är för att jag och kusinen pratade om en speciell sak förut? Eller kan det vara för att jag är nervös? Eller kan det vara obehag från förra veckan som sitter kvar? Jag har ingen aning. Något känns fel, men jag kan inte sätta fingret på det.