Åh vad jag saknar att ha en pojkvän. Jag har tänkt en del på det i natt. Jag saknar någon att sitta och mysa med. Jag saknar att kramas med någon. Jag saknar att sova nära någon. Jag saknar att ha någon att säga "jag älskar dig" till. Jag saknar någon att ha långa samtal om ingenting med. Jag saknar att ha någon vid min sida. 

Ta inte detta fel nu, det är inte så att jag skulle ta vem som helst bara för att jag vill ha en pojkvän. Som det är nu kan jag inte ens titta på en annan kille. Mitt hjärta tillhör fortfarande P. Det kommer nog inte ändras på ett tag heller. Det är bara det att jag inte alls är van att vara singel. Det känns ovant och annorlunda. 

Jag har ju visserligen Alvin, men det är ju inte riktigt samma sak. Jag vill ju ha någon att dela mitt liv med. Någon som älskar mig för den jag är, trots mina fel och brister. Någon som får mig att känna mig som en bättre människa. Någon som kanske i framtiden vill bilda en familj med mig. På riktigt. Med bröllop och allting. Fast det lär ju dröja ett par år. Precis som det kommer dröja innan jag kan titta åt en annan kille igen. 

Jag förstår inte hur jag kunde göra bort mig så totalt. Hur kunde jag välja att förlora den bästa pojkvännen jag någonsin haft? Jag kan knappt förstå det själv. Fast jag ska inte tänka tillbaka nu, det finns ändå ingenting att göra något åt den tabben nu. Jag önskar bara att det vore annorlunda.

Mitt hjärta tillhör honom och ingen annan. Ifall någon nu skulle undra. Oavsett om han skulle finnas i mitt liv som vän eller inte. Det här är äkta. Sen kan folk få tro vad dom vill. Jag vet vad det är jag känner!