För några år sedan bodde jag på behandlingshem för familjer. Soc ville se om jag klarade av att ta hand om Alvin eller inte. Jag bodde där ute i ett halvår.

Jag kom dit på sommaren. Det var helt underbart (om man bortser från att det var som ett fritt fängelse). Vi grillade varje torsdag så länge som vädret tillät det. Vi hade en egen liten badstrand och jag bodde i en trea. Tvättstugan låg precis under oss. Vi åt lunch ihop varenda dag och vi gjorde roliga saker på helgerna. Vi åkte och handlade varje torsdag och ibland åkte vi iväg för att hyra film eller liknande. 

Jag fick bra kontakt med de flesta som bodde där. Efter att vi hade fått komma hem avtog kontakten ganska mycket. Idag har jag inte kontakt med någon av dom längre. Alla hade barn och det var ett bra ställe för barn att växa upp. Reglerna var hårda, men det gick oftast att slinka igenom utan att dom märkte. 

En gång drack jag och min kompis alkohol på behandlingshemmet. Trots att det var strängt förbjudet. De märkte ingenting. De kollade inte igenom våra kassar eller någonting och man kunde lätt ta ekan till stan. Det sa dom ingenting om. Att vi sedan handlade på systemet fick dom aldrig veta.

Dom hittade ett par ciderflaskor efter ett tag (jag var inte inblandad då) och då blev det lite striktare. Båten fick längre inte användas, men de kollade fortfarande inte igenom kassar eller någonting. Jag vet att mina vänner drack vid några tillfällen till. Personalen stod till och med och pratade med en vän till mig som var påverkad. Personalen märkte ingenting. 

Ibland saknar jag behandlingshemmet. Även fast jag avskydde att vara där. Det var ganska mycket särbehandling på oss som bodde där och jag var inte en av favoriterna. En gång fick jag ett utbrott för att jag var förbannad och då trodde dom att jag gick på droger. Då blev jag ännu mer förbannad. Jag fick kissa framför en i personalen och det visades att jag inte hade några droger i kroppen. Dom sa ingenting mer om det efteråt. 

Det fanns bra stunder också. En i personalen fick mig att börja rida. Jag har varit rädd för hästar i hela mitt liv och efter att en islandshäst började skena med mig på när jag var tolv år sa jag att jag aldrig mer skulle sitta på en häst. Hästen som jag började rida på hette Ceasar. Han var gammal och lugn. Det var inte mycket som skrämde honom. Jag fick sadla honom och sätta mig på hans rygg. Personalen höll honom i grimman medan vi gick promenad. Hon fick hålla honom i grimman varenda gång vi var ute. Jag vågade inte rida helt själv. Vi började rida i skogen och det var jättehärligt, men samtidigt skrämmande. Jag saknar Ceasar. Jag saknar att rida ute i skogen.

Ibland undrar jag vad som har hänt med behandlingshemmet. Det lades ner precis när jag flyttade därifrån. Vi var sista familjen som bodde där. Jag åkte dit i höstas för att se hur det såg ut, men det verkade som att det var privata bostäder där nu så jag vågade inte gå in och titta.