Nu blir säkert det här ett jobbigt inlägg. Jag orkar inte tänka, jag vill bara skriva av mig. Ber om ursäkt om det blir rörigt. 

Varför ska jag hela tiden vara den som måste ta alla steg? Varför måste jag hela tiden vara den som måste försöka. Det tar så otroligt mycket på mitt psyke, men ingen förstår det. Jag har setat nu i över en halvtimme och gråtit för att jag måste skicka ett sms till en så kallad vän. Jag vill inte! Det kommer inte att ändra något ändå. 

Jag känner mig ensam och osäker. Hela världen känns som en enda röra och hela den här dagen känns bara fel. Jag önskar att jag inte hade tagit upp det. Jag önskar att jag inte hade skrivit ett sms till dig. Just nu känner jag mig likgiltig. Jag bryr mig inte om dig! Egentligen gör jag nog det, men just nu vill jag inte. 

Jag orkar inte försöka mer. Jag bara orkar inte. Så är det. Jag är trött på att alla slutar umgås med mig pga ett problem som jag inte kan rå för och har sökt hjälp för. Jag är trött på att folk inte förstår, trots att jag har förklarat om och om igen. 

Jag är trött på att alla pushar mig till saker jag inte orkar. Jag är trött på att må dåligt. Jag är trött på att ha "vänner" som inte bryr sig. Jag är trött på att älska någon som jag inte kan få. Jag är trött på det mesta just nu. 

Ikväll tänker jag ta ett bad. Jag tänker ha huvudet under ytan. Det ger mig panik! Då känner jag mig åtminstone levande. Just nu känner jag mig mest död. Jag är så jävla trött på allt! Jag vill bara här ifrån och glömma allt för en liten stund. Inte för att något blir bättre av det, men det skiter jag i just nu.