Det känns som att jag står inför ett viktigt val eller så är det bara ett vanligt dilemma. Jag vet i vilket fall inte hur jag ska göra. 

Det börjar kännas som det är dags att gå vidare. Jag orkar inte med att inte veta något. Jag orkar inte med dubbla signaler. Jag vet varken ut eller in och det känns verkligen som att jag står vid ett vägskäl. Jag vill gå vidare om det ändå inte kommer att bli något mer, men jag kan bara inte.

Så pass stark kärlek jag har känns dumt att bara försöka glömma, men samtidigt känns det dumt att älska någon som man inte kommer att få ändå. Det pendlar så oerhört mycket från dag till dag och det känns som att jag får whiplashskador av dina ändringar. 

Sen är det hela historien med henne. Jag kan inte förklara, för du skulle ändå inte förstå. Det blir bara missuppfattningar och fel. Det känns som att så fort hon är med i bilden så håller du tillbaka mellan oss. När ni inte är sams kan det finnas en chans till att vi kanske kan bli vi igen, men när ni är vänner så verkar det inte alls som det längre.

Jag borde försöka hålla mig borta. Jag vet det, men jag kan inte. Jag älskar dig för mycket. Du ger mig fjärilar i magen, du får mig att le och skratta, du känner mig alltför väl. Det gör också att du vet precis vad du ska säga för att få mig må som du vill. Du kan få mig på bra humör, du kan få mig att må skit. Jag är som en marionettdocka som du har kontroll över.