Jag vet inte vart jag ska börja skriva idag. Allt känns så svårt just nu. Igår kväll kände jag mig som världens lyckligaste. Sen gick jag och la mig i sängen och läste en ganska trist bok och allt vände. 

Plötsligt var jag inte världens lyckligaste längre. Jag vill skriva ut allt här och förklara, men jag kan inte. Jag vill inte att det ska bli mer infekterat mellan oss än vad det redan är. Jag vill kunna rädda det som vi har haft, om det ens går nu. Jag känner mig riktigt sårad nu. Och lite anklagad. Jag vet att jag har gjort en del fel, men jag är inte den enda. I stället så är det jag som får skulden över allt känns det som. 



Jag grät nästan hela natten i natt. Det började någon gång innan två, jag minns inte riktigt när. Jag var tvungen att ringa mamma så hon kunde komma över. Det lugnade mig lite. Vi pratade en stund och hon sov kvar här. Johan sa att om jag inte hade ringt till mamma så hade han ringt psyk. Han sa också att han inte tänker åka här ifrån förrän han ser att jag är lite stabilare. 

Jag vet inte, men jag känner mig lite suddig idag. Jag ser inte riktigt helt klart, hjärnan känns som en möglig gammal socka från 1300-talet (okej, kanske inte.. men nästan?) och allting är segt. Klockan tickar fruktansvärt sakta. Allt jag vill just nu är att prata med den där underbara personen som fick mig att vara så lycklig igår. Jag vet att det inte går idag, så jag måste vänta tills imorgon. 

Malin ska i alla fall komma hit senare. Det känns skönt. Jag vet att jag alltid kan lita på henne, vad som än händer så finns hon alltid där!