Här sitter jag på balkongen och tar det lugnt. Alvin är hos pappa och Johan sover. Det är jätteskönt här ute och jag sitter i min underbara morgonrock med ett glas cola och en cigg. 

Vinden småblåser lite i träden, men inte för mycket. En bil tutar utanför och fåglarna kvittrar. Solen har ännu inte riktigt nått till balkongen och allt känns ganska underbart just nu. 

Jag känner mig lycklig, levande och glad. Samtidigt har jag en oroande känsla i kroppen. Johan flyttar imorgon troligtvis. Kommer jag klara av det här? Jag har inte varit utan honom sen jag kom hem från sjukhuset förra året. Jag vet ju att han alltid kommer att finnas där, men inte lika nära. Inte lika mycket. 

Jonna finns, men inte på samma sätt. Hon kommer att hjälpa mig. Jag ska kunna klara mig själv nu. Jag tror det skrämmer mig lite. Skrämmande är bra va? Det är det jag försöker intala mig själv.

Jag känner mig inte jättesäker på mig själv, men jag vet att andra gör det. Jag kan inte göra annat än mitt bästa och råkar det falla ihop några gånger beryder det inte att jag misslyckas. Man lär sig med tiden. Och jag hoppas att jag en dag kommer vara helt självständig och inte behöva någon hjälp mer. Det är nog min högsta önskan.