De allra första gettona bildades 1940. Dit deporterades judar och zigenare. Folket i gettona levde i misär. De var hungriga, sjuka och dödsdömda. Det var väldigt trångt i gettona och i t.ex. Warszawagettot fanns det över 400 000 människor. De flesta bodde med femton personer eller fler i samma rum.


Del av Warszawagettot idag.

Det var svårt att ordna bränsle att elda med och vanligt kol kallades för svarta pärlor på grund av sin sällsynthet. Mat var väldigt svårt att ordna fram då tyskarna endast gav dem mat med cirka 200 kcal per dag (bantningskost på sjukhus idag är på cirka 1000 kcal per dag). Smuggling av mat var ett måste om man ville överleva. Blev de påkomna med mat sköts de direkt av de tyska vakterna.


Kol.

Omständigheterna ledde till flera sjukdomar och svåra epidemier. Tyfus var en ganska vanlig sjukdom i gettona. Den naturliga dödligheten steg väldigt mycket. Under 1941 dog en av tio av svält och sjukdomar. Det fanns inte tillgång till någon sjukvård då de judiska läkarna och sköterskorna inte hade resurser till mediciner, mat eller lokaler. Ingen kunde hjälpa de sjuka, svältande barnen utan föräldrar. De låg döda på gatorna, övertäckta med tidningspapper i väntan på att få skickas till massgravar.

Trots allt elände försökte personerna som bodde i gettona leva så normalt de kunde. Det var förbjudet att ha skolundervisning, men det förekom i alla fall. Tyskarna brände ner hundratals synagogor, men det hindrade inte judarnas tro eller sina religiösa liv. De religiösa aktiviteterna var oftast förbjudna och om Gestapo eller några SS-män upptäckte deras gudstjänster eller liknande förödmjukades dom på olika sätt. Sköts dom inte, så klipptes deras skägg och de blev tvingade till att kissa på deras bönböcker och torarullar. Bildande aktiviteter som musik, konst och teater utövades också av invånarna i gettona för att försöka hålla andan uppe. Konserterna och föreställningarna förekom tills musikerna och skådespelarna blev deporterade.


Torarullar

Tyskarna använde invånarna som slavar och därför trodde många judar att det skulle bli deras chans att överleva. Det visade sig senare att tyskarnas vilja att döda alla judar betydde mer och var viktigare än den billiga arbetskraft de kunde ge.  Judarna försökte göra motstånd, men misslyckades. Vartenda försök misslyckades, ändå kände dom triumf för att de faktiskt försökte. De hade inte dött av att bara sitta och inte göra någonting alls.