Den här frågan var svår för mig. En del av mig vill svara ja och en del av mig vill säga nej. 

Visst var det härligt att vara barn och inte ha några riktiga problem. Man kunde springa barfota i gräset utan att bry sig. Man kunde leka hela dagarna. Man slapp alla måsten och ingenting var direkt viktigt. Men nej. Jag kände mig så udda och utanför när jag var barn. Jag ser inte min barndom som lycklig, även om jag kanske var det.

Samtidigt så hade jag nog inte velat växa upp på något annat sätt heller. Som sagt en väldigt svår fråga, men jag tror faktiskt inte jag skulle ta den chansen. Varför titta tillbaka när man kan se framåt?