Jag känner att jag vill hissa min morfar här. Han var en sån stor del av min barndom. Han förgyllde den genom att spela in barnprogram till mig (bland annat mina älskade chipmunkar), göra barnsnus åt mig och lära mig fiska. Min morfar var mitt allt!

Jag dissar min jobbiga uppväxt. Jag blev uppväxt på ett bra sätt, men för mig var det ändå fruktansvärt jobbigt. Jag tvekar inte en sekund på att min uppväxt har varit bättre än de flestas, men det är ändå så jag känner. Och så måste det få vara. Jag skulle inte vilja ändra på uppväxten, för då hade jag nog inte varit den jag är idag. Kände att det behövde tilläggas.


Gammal bild från morfars och mitt fiskeställe. Han är spridd för vinden där och jag har slängt i några rosor åt honom.