Igår blev det ingen bloggutmaning. Det hanns inte med. Idag orkar jag verkligen inte. 

Idag har jag haft DBT. Det gick väl rätt så bra och jag fick en del att fundera på. Efter DBT så hade jag ett möte med min arbetskonsulent. Jag började gå mot mötesplatsen när mobilen ringde. Det var dolt nummer och jag funderade på vem det kunde vara innan jag svarade.

Det var folktandvården. Dom ringde om min tid som jag hade den 16e Maj. Hon i telefonen lät trevlig, men sen sa hon något fruktansvärt. Hon erbjöd mig lugnande eftersom jag inte skulle kunna få lustgas. Min gode man har fixat avbetalning till mig för att jag skulle kunna fixa tänderna och då ansåg folktandvården att det blir för dyrt att använda lustgas varje gång.

Jag fick panik på en gång och sa att jag hade sett fram emot tiden eftersom jag börjat få tandvärk. Då helt plötsligt fick jag en akuttid idag utan lustgas med det där jävla lugnande medlet. Jag började få panik och samtalet avslutades. En halv minut senare ringer hon igen och säger att det kan vara bra om någon är med mig alternativt om någon kan skjutsa hem mig. Jag kunde tydligen bli lite "groggy" av medlet.

Jag träffade min arbetskonsulent, men kunde inte riktigt koncentrera mig. Vi avslutade mötet rätt fort. Jag ringde mamma för att se om hon kunde komma från jobbet, men det kunde hon inte. Paniken växte. Jag ville verkligen inte gå till tandläkaren själv, men jag ville inte ha med mig någon annan än mamma eller Johan. Johan var upptagen med ett annat möte och skulle hämta Alvin på dagis efter det, så jag visste att han inte kunde.

Halvvägs till tandläkaren började panikångesten på allvar. Det kändes som om jag inte kunde andas, jag ville bara kräkas och tårarna forsade ner för mina kinder. Jag försökte desperat ringa folk som jag kunde prata med och komma på andra tankar, men ingen svarade. Jag skickade ett sms till min sjuksköterska (som jag har i DBT) och började sakta gå mot tandläkaren.

Det är egentligen ingen lång bit att gå från bussen, men vägen kändes jättelång och inte bara för att jag har ont i foten och går lite sakta. Jag rökte säkert tre cigg på den lilla sträckan i ett försök att lugna ner mig. När jag hade kommit fram rökte jag en gång till innan jag gick in. Precis när jag satt mig ner så ringer telefonen. Det var min sjuksköterska. Vi pratade lite och jag försökte lugna ner mig. 

Jag försökte tänka att det kanske hjälper mer den här gången än förra (tog sånt där lugnande för några år sedan och det hade ingen effekt alls på mig då). Jag satt i väntrummet och försökte vara lugn. Mitt namn ropades upp och jag fick sätta mig i ett litet rum med en säng, en stol och ett litet bord. Jag tror att det kallades för vilorummet. Jag fick det där äckliga lugnande medlet och fick höra att dom skulle hämta mig om en halvtimme.

Panikångesten gjorde sig påmind och jag började gråta hysteriskt. Jag ville bara därifrån. Jag ville skrika och kasta saker i rummet, men jag vet att det inte tjänar något till. Efter vad som kändes som 10 minuter (fast det egentligen var en halvtimme) så kom dom och hämtade mig. Dom ville ta en sån där röntgen bild på tänderna först och det gick knappt. Ena sköterskan fick stå kvar inne i rummet och hålla fast den där plattan när dom tog bilden.

Efter det la dom mig ner och jag frågade om jag kunde få bedövande salva. Det fick jag, men jag tror inte att den hade hunnit verka speciellt mycket innan sprutorna kom. Jag kände varenda stick och det var inte en skön känsla. Dom beslutade sig för att ta bort tanden istället för att laga den. Den var väl helt enkelt för trasig. 

Dom började göra vad dom nu gjorde för att få bort den. Ont gjorde det i alla fall (trots att det tydligen inte skulle göra ont med bedövning). Mitt från ingenstans kom sen en tredje tandläkare som jag aldrig någonsin har sett förut. Han var rätt hårdhänt. Han skulle trycka undan tungan för att komma åt nånting och redskapet han använde pressades mot mungipan och det gjorde så jävla ont!

Jag låg och grät hysteriskt. "Andas genom näsan" sa dom gång på gång. Det är lite svårt när man har en grov panikångest. Jag ville bara skrika och gråta. Efter vad som kändes som en evighet var dom klara. Jag fick bita på något mjukt. För att stoppa blödningen. "Det här gick ju bra, ska vi behålla den andra tiden?" BRA?! Det gick inte bra. Klockan är 22:00 när jag skriver det här och jag mår FORTFARANDE dåligt efter besöket som var klockan 14:00.

När jag var klar stormade jag ut därifrån och ringde Ebbe. Först ville han inte riktigt köra hem mig för han var lite upptagen med något, men när jag berättade varför jag ville ha skjuts hem så kom han och hämtade mig på en gång. Ebbe följde med upp på kaffe och jag var jätteotrevlig och somnade på soffan. 

När jag vaknade upp hade det gått två timmar efter besöket så jag fick äntligen äta något. Jag blev överlycklig, men kände samtidigt att bedövningen höll på att släppa.. Jag har inte kunnat äta så mycket eftersom jag har ont i munnen. 

Nu har jag börjat spotta blod så jag misstänker att jag har börjat blöda lite smått igen. Det gör ont hela tiden och extra ont om jag öppnar munnen, ler, sväljer eller vad som helst. Jag har tagit en tablett, men det verkar ju inte hjälpa.

Imorgon ska jag ringa min gode man och rådfråga henne hur jag ska göra. Jag tänker aldrig någonsin göra mer än runtinundersökning om jag inte får lustgas. Det var hemskt. Nog för att medlet hjälpte lite grann (jag blev ju trött), men inte mycket till hjälp annars. Jag blev inte ett dugg lugnare av det. Fast å andra sidan kan jag ju nu jämföra lustgas och lugnande och lättare förklara varför jag vill ha lustgas. 

När jag får lustgas blir jag som bortdomnad överallt. Jag märker knappt vad dom gör eller vilka som är i rummet. När jag fick det lugnande så var jag helt klarvaken. Jag märkte precis när någon kom in i rummet och vart någonstans i munnen dom grävde.. 

Usch.. Jag hatar verkligen tandläkare.. Jag är livrädd för dom! Och efter idag blev det bara värre..