Nu tänkte jag ta upp ett väldigt väldigt känsligt ämne för mig. Nämnligen Jehovas Vittnen.

Min mamma var en medlem där när jag var liten och jag har därför varit med på väldigt möten. Visst att det var rätt långtråkigt och så, men det fanns andra barn där som jag kunde leka med i pauserna och så fick jag ha finkläder på mig och det tyckte jag var kul. Jag såg det inte som en sekt då. Människorna var trevliga, men dom hade några regler.

Man fick inte svära, men det gjorde inte så mycket för det var ju ändå dumt.
Man fick inte äta saker med blod i och det tyckte jag var lite synd eftersom jag gillade blodpudding när jag var yngre.
Fira jul är ju ett big NONO och det innebar att jag helst inte skulle vara med på några julaktiviteter (som pyssel, sånger osv), men ibland var jag det ändå. Jag hade ju tur som fick fira jul hos farmor, andra barn med vittnen som föräldrar får ju inte fira alls.

Födelsedagar och andra högtider är också big NONO. Jag fick alltid gå på kalas och ha kalas själv, mamma var snäll på det sättet. Däremot var det inte alltid jag sjöng med i skolan när folk fyllde år. Jag fick inte gå som påskkärring när det var påsk eftersom det var "tiggeri" och av samma anledning gick jag aldrig "trick or treat" heller.

Går man ur Jehovas Vittnen så är man typ död för de som är kvar, men det har jag ju fått veta när jag blir äldre. Jag kan tycka att det är rätt synd eftersom jag vet att mamma hade många vänner som hon var tvungen att bryta kontakten med.

Det fanns bra saker också. Jag ser inte Jehovas Vittnen som någonting negativt. Alla är väldigt artiga. Jag fick lära mig att vara artig, sitta still osv när jag var väldigt ung. Det är inte många i fem-sexårsåldern som klarar sånt. Eftersom jag inte fick julklappar från mamma så lärde jag mig att uppskatta sakerna jag fick. Jag har alltid varit tacksam för allt jag har fått i mitt liv och jag tycker inte om att fråga om saker. Det är jättejobbigt för mig.

Jag blev ofta retad över att mamma var/hade varit med i jehovas vittnen och därför är det också ett känsligt ämne för mig. Jag avskyr när folk snackar skit om just Jehovas Vittnen, även fast jag ibland kan förstå vad dom menar. Det är jobbigt att dom ringer på och allt sånt där. I get it! Lite old news känner jag, men folk fortsätter att prata om det. Jag blir liksom tyst och vet inte vad jag ska säga.

När jag var yngre ville jag väldigt gärna bli ett vittne, men som tur är blev jag aldrig det. Jag har för många frågor som ingen kan svara på. Jag är en grubblare helt enkelt och där kommer ingen gud in i bilden.

En bra bok att läsa för dig som har haft föräldrar som är eller har varit vittnen är: Då gråter änglarna. Den är riktigt bra och jag hade ändå tur för min mamma var inte lika strikt som hennes föräldrar. Den kan även vara bra för andra att läsa så att dom kan tänka sig in i situationen som vi barn har/hade.

Min mamma gick ur Jehovas vittnen när jag gick i högstadiet. Så mina syskon har inte haft samma barndom som jag. Jag måste säga att det märks på något sätt för vi är helt olika, men samtidigt är jag ändå ganska glad för deras skull. Dom har sluppit rätt mycket på grund av det.