Idag när jag satt i väntrummet till kuratorn såg jag en tjej i rullstol. Hon var kanske bara lite äldre än mig.. Hon kan i alla fall inte varit över 30 år. Hon var jättefin och hon hade med sig en assistent. Assistenten fick hjälpa henne att ta på jackan och hålla i vattenmuggen.. Det var inte bara benen det var fel på, det var händerna med.. Det fick mig att tro att hon har råkat ut för någon olycka.. Hon såg verkligen jättebra ut.. 

Jag kände att jag stittade och så kände jag mig jättefånig.. Det är ju oartigt att stirra, speciellt på någon som sitter i rullstol eller liknande.. Jag kände att jag var tvungen att säga någonting. Mitt från ingenstans gav jag henne en ärlig komplimang om hennes jacka.. Den var jättefin. Det syntes att hon blev chockad, men glad. Hon sa tack och sen skildes vi åt..

Det kändes nästan som att jag gjort en god gärning eller nåt.. Tänk om min komplimang gjorde hennes dag? Jag är faktiskt stolt för att jag vågade ge henne en komplimang.. Man vågar ju nästan inte tilltala någon främmande människa längre..