Tiden bara rinner iväg. Jag har hunnit lämna Alvin på dagas, startat tvättmaskinen och slappat lite. Jag funderar på att gå ut och sätta mig en stund. Det är ju så fint väder ute. Fast var ska jag sätta mig någonstans? I lekparken? Det känns ju lite dumt om inte Alvin är med mig. På gräsmattan? Helt ensam och övergiven. Usch vilket svårt beslut det blev. 

Jag får oroa mig för det lite senare. Nu har jag tvätt att hänga. Det känns som om den aldrig tar slut, men till min stora förtjusning såg jag att jag hade mindre än hälften kvar nu. Det går framåt i alla fall!


Hela mitt liv har vänts upp och ner, in och ut. Men jag klarar mig ganska bra. Tycker jag i alla fall..