Jag känner mig bortkastad, trasig, sönder. Jag trodde att jag betydde mycket för dig, kanske inte lika mycket som du betydde för mig. Jag skulle göra allt för dig. Jag skulle slita ut mina egna ögon om det skulle rädda ditt liv, jag skulle hjälpa dig med allt du behövde om jag bara kunde. 

Jag fanns där när ingen annan gjorde det. Och nu när andra finns där behövs jag inte längre. Alla planer jag hade inför sommaren har splittrats. Alla mina kvällar har gått från underbara till långtråkiga. 

Det känns som vi har gått från bästa vänner till bekanta. Du sa en gång att jag var din bästa vän, men det känns inte som det längre. Nu känns det som du inte vill träffa mig igen. Jag blir ledsen över allt det är. 

Jag vill ju ha dig i mitt liv. Jag vill vara din vän. Jag vill inget hellre, men nu är det som det är. Jag förstår att du har mycket att göra, ett annat liv bort från datorn. Jag tycker det är bra, men måste allt ändras mellan oss för det? För det blir ändrat. Även om vi fortfarande pratar ibland är det inte ens hälften så mycket som det har varit. 

Att inte kunna träffa dig är också en väldigt stor grej. Men jag orkar snart inte bry mig längre. Jag har stått vid din sida i vått och torrt. Jag har inte brytt mig om vad du har gjort, jag har funnits där ändå. När alla mina vänner sa att jag skulle skita i dig, så stod jag kvar för du behövde mig. 

Jag har gett dig ett brustet hjärta en gång. Jag kan inte ens räkna gångerna som jag har känt mig sviiken, sårad eller annat av dig. Men jag har ändå stått kvar där. Jag har låtit saker och ting vara eftersom jag inte vill bråka, men jag vet inte om jag orkar längre. 

Jag hoppas att du blir lycklig med Becky, jag hoppas verkligen det. Du förtjänar att få vara lycklig och det är allt jag vill. 

Jag älskar dig av hela mitt hjärta. Det vet du. Jag kommer alltid att älska dig, Paul!