Dagen som började så bra..

Dagen började hur bra som helst. Jag vaknade med ett leende på läpparna. Jag fick bra nyheter i posten. Jag kände på mig att den här dagen skulle bli riktigt bra. I alla fall helt okej. 

Nu sitter jag och Alvin här och gråter. Jag gråter av smärta. Alvin gråter för att jag är ledsen. Jag har bitmärken och rivmärken över hela armarna. Jag kan liksom inte värja mig utan att riskera att han skulle göra illa sig. Jag är trött på hans bitande, på hans rivande, på hans slag och på hans sparkar.

Det är allt han har gjort idag. Han har slagit mig hela dagen, han har sparkat mig i huvudet, han har dragit i mina kläder så de nästan gick sönder, han har hällt ut cola i hela vardagsrummet, han har spottat på golvet, han har rivit mig och han har bitit mig. 

Jag skäms nästan för och säga det, men just nu är jag lite rädd för honom. Det gör riktigt ont när han biter, sparkas och slåss. Jag vet inte vad jag ska ta mig till just nu.

Tyvärr är det så med barn. Ibland gör dom ingenting annat än att vara elaka och bråka. Det är svårt att tygla det. Det enda som faktiskt funkar är straff, att vara hård mot dom, få dom att ha respekt för en. Du får börja säga ifrån, på skarpen! Visa att det här är inte okej. Och det kommer inte att hjälpa på en gång, det tar tid. Varje gång, säg åt, straffa och förklara. Tillslut kommer han veta att han inte får göra vad som helst. Hoppas det kommer gå bra. Och försök att inte visa dig svag. Börjar du gråta ser han det som en seger. Lycka till!

Men att låta bli att gråta när man ser hur ens barn "handlar i olika situationer" är lättare sagt än gjort! Nog för att jag själv inte har några barn men har en syster son som är i samma ålder som alvin. och visst barn behöver regler men inte alltid så lätt att sätta dem , menar när jag haft hand om min syster son har jag fått kommentarer om att jag varit för sträng och liknande för att jag har försökt sätta regler , har även fått kommentarer om att folk är oroliga för hur jag kommer bli den dagen jag får egna barn. Det jag igenkligen vill säga är att det hjälper inte att låsa in sina känslor bara för att man inte vill att barn ska se att dem fått sin seger , då slutar det oftast med att det rinner över / blir för mycket . det stärker inte en själv som mamma utan det blir bara tyngre och jobbigare. och det sista man vill känna av är väl att man är en dålig mamma menar, alla mammor tar sina barn i första hand oavsett vad dem än gjort, man vill väl skydda sina barn och ta vara på dem på ett bra sätt ? och få känna att man är en bra mamma och det kan jag förstå att det inte är så lätt att få en bra känsla av att vara mamma om allt känns tungt och jävligt ? / Valkyria