Jag har haft en väldigt skön dag med Linnea idag. Vi har bara slappat, snackat skit och ätit pizza.. Alvin somnade ganska nyligen och det är jag hur glad över som helst. Han har ju somnat runt tolv annars.

Så jag har haft en helt awesome dag och jag borde känna mig nöjd och glad. Istället känner jag mig nere och deppig. Jag känner mig så ensam. Jag gråter på kvällarna när ingen ser för att jag är så ensam. Jag försöker må bra och hitta på roliga saker osv. Oftast lyckas jag, men på kvällarna är det samma sak igen.

Jag känner mig övergiven och utbytt. Jag har inte många vänner kvar som jag umgås med på fritiden och nu har jag förlorat Johan med dessutom. Det gör ont i hela mig. Jag tror ingen riktigt förstår hur svårt och jobbigt det är för mig, för ingen verkar ha förstått riktigt vad Johan betydde för mig. Jag tror inte ens han själv vet. Och jag kan inte förklara det heller.

Malin åker iväg imorgon och är borta i en vecka. Vem ska jag umgås med då? Kommer sakna henne så otroligt mycket. Jag längtar redan efter henne och då sågs vi ändå i Tisdags...

Vad hände egentligen? När förlorade jag mina vänner? Eller rättare sagt varför? Vad har jag gjort för fel? Jag försöker visa mig stark, jag försöker att ta vara på de få vänner jag har kvar istället, jag försöker att strunta i alla som har lämnat mig. Det är svårt. Svårare än jag någonsin kunnat tro. 

Nu sitter jag här med tårar som rinner längs mina kinder och vet inte vad jag ska göra. Jag vill gå och lägga mig, men jag skulle inte kunna somna i alla fall. Jag vill skrika rätt ut av ren frustration, men jag är rädd för att väcka Alvin och störa grannarna. Jag vill ha någon här. Jag är desperat efter sällskap, men jag vet att det är sent på en vardag. Det är inte så många som har tid då.