Förändring

Jag vet att människor kan förändras, men hur mycket förändras man egentligen? Jag har tagit enormt stora kliv och är inte alls samma person jag var för några år sedan. Ändå känner jag mig inte speciellt annorlunda. Jag gör fortfarande samma saker, jag har fortfarande samma känslor, jag gör fortfarande samma misstag, jag är fortfarande samma gamla Sara.
När jag var liten var jag kär i en kille som hette Tim. Vi lärde känna varandra i spädbarnsåldern och han var en av mina två bästa vänner. Tims pappa bodde på samma gård som vi bodde på och Tim var där varannan helg. Jag ville naturligtvis spendera så mycket tid med honom som möjligt.
Det är klart man vill spendera mycket tid med sin bästa vän alternativt den man är kär i, men jag tog det ett steg längre. Det styrde mitt liv (och då var jag ändå bara sex/sju år). Var Tim hos sin pappa och vi skulle åka bort så vägrade jag att följa med. Jag ansåg att det var viktigare att umgås med honom. Skulle vi åka till donken så skulle han absolut följa med, annars stannade jag hemma osv.
Jag har bättrat mig sjukt mycket när det gäller killar. Jag vill inte vara "för på", men ibland har jag upptäckt att jag kanske vill lite för mycket lite för tidigt. Jag har svårt att kontrollera mina känslor och utvecklar dom oftast för fort.
Jag är inte alls lika uppbunden till killar som jag var när jag var liten. Hela världen kretsar inte kring dom längre. Ändå finner jag mig själv på exakt samma plats som när jag var sju år och bara skulle umgås med Tim.
Jag sitter framför datorn varenda kväll och antingen pratar med Paul eller väntar på att han ska logga in. Ibland är han inloggad, men sover middag. Då sitter jag där och väntar. Väntar på att han ska vakna. Väntar på att han ska skriva något. Är han inte där väntar jag. Jag tittar inte ens på film (och om jag mot förmodan nu gör det så är msn igång så att jag ska kunna se utifall han skriver) Varför gör jag så?
Jag känner mig starkare nu än vad jag någonsin gjort tidigare. Hur kan jag känna mig så stark och så svag på samma gång? Stark, för jag vet att jag har gått igenom ett helvete och jag står faktiskt här idag. Med Alvin hos mig och all skit bakom mig! Svag, för att en enda kille kan styra mitt liv genom att bara vara online på msn.
En helt ny Sara, fast ändå samma gamla jag.
Jag vet att människor kan förändras, men hur mycket förändras man egentligen? Jag har tagit enormt stora kliv och är inte alls samma person jag var för några år sedan. Ändå känner jag mig inte speciellt annorlunda. Jag gör fortfarande samma saker, jag har fortfarande samma känslor, jag gör fortfarande samma misstag, jag är fortfarande samma gamla Sara. 

När jag var liten var jag kär i en kille som hette Tim. Vi lärde känna varandra i spädbarnsåldern och han var en av mina två bästa vänner. Tims pappa bodde på samma gård som vi bodde på och Tim var där varannan helg. Jag ville naturligtvis spendera så mycket tid med honom som möjligt. 

Det är klart man vill spendera mycket tid med sin bästa vän alternativt den man är kär i, men jag tog det ett steg längre. Det styrde mitt liv (och då var jag ändå bara sex/sju år). Var Tim hos sin pappa och vi skulle åka bort så vägrade jag att följa med. Jag ansåg att det var viktigare att umgås med honom. Skulle vi åka till donken så skulle han absolut följa med, annars stannade jag hemma osv. 

Jag har bättrat mig sjukt mycket när det gäller killar. Jag vill inte vara "för på", men ibland har jag upptäckt att jag kanske vill lite för mycket lite för tidigt. Jag har svårt att kontrollera mina känslor och utvecklar dom oftast för fort. 

Jag är inte alls lika uppbunden till killar som jag var när jag var liten. Hela världen kretsar inte kring dom längre. Ändå finner jag mig själv på exakt samma plats som när jag var sju år och bara skulle umgås med Tim.

Jag sitter framför datorn varenda kväll och antingen pratar med Paul eller väntar på att han ska logga in. Ibland är han inloggad, men sover middag. Då sitter jag där och väntar. Väntar på att han ska vakna. Väntar på att han ska skriva något. Är han inte där väntar jag. Jag tittar inte ens på film (och om jag mot förmodan nu gör det så är msn igång så att jag ska kunna se utifall han skriver) Varför gör jag så? 

Jag känner mig starkare nu än vad jag någonsin gjort tidigare. Hur kan jag känna mig så stark och så svag på samma gång? Stark, för jag vet att jag har gått igenom ett helvete och jag står faktiskt här idag. Med Alvin hos mig och all skit bakom mig! Svag, för att en enda kille kan styra mitt liv genom att bara vara online på msn. 

En helt ny Sara, fast ändå samma gamla jag.
Är du här ofta?

Namn:


E-postadress:


URL / Bloggadress:


Din Kommentar: