Varför kommer tankarna alltid mitt i natten? Jag mår illa. Jag mår så illa att jag vill kräkas!

Jag ser på mig själv med avsky i blicken. Jag känner mig äcklig, fet och ful. Hur kunde jag tillåta mig själv att bli såhär? Jag var ju så smal en gång i tiden. Jag har finnar i hela ansiktet och det blir bara mer för varje dag som går. Jag måste sluta äta allt jag inte borde. Jag måste sluta med min cola. Jag måste börja träna på allvar.

Jag kan inte. Ingenting hindrar mig egentligen, men jag kan bara inte. Jag mår illa av tanken på mig själv. Både kroppsligt och personligt.

Jag önskar jag kunde vara en bättre människa. Jag önskar jag kunde vara en bättre mamma. Jag önskar jag kunde vara smalare. Jag önskar jag kunde vara en bättre vän. Jag önskar jag kunde vara normal.

Folk säger till mig att jag är bra som jag är och bla bla bla, men det går inte in. Kan dom inte se att dom har fel? Jag är en usel människa, en usel mamma och en usel vän. Tydligen. 

Jag vet inte vad jag ska börja med och även om jag visste skulle det inte gå att förbättra något. Jag är den jag är. Det har jag alltid varit och kommer alltid att vara. Tyvärr. Jag försöker titta på mig själv med positiva ögon och ibland lyckas jag. På sista tiden har det tyvärr varit tvärtom. 

Allt jag gör blir fel. Jag ber om för mycket hjälp, jag ber om för lite. Jag hör av mig för mycket, jag hör av mig för lite. Allt blir fel och jag känner mig totalt misslyckad.

Jag önskar att saker vore annorlunda. Jag önskar jag kunde flytta här ifrån och börja om på nytt. Jag önskar att jag hade fler personer i min närhet jag kunde lita på. Jag önskar att vi inte hade glidit ifrån varandra.

Jag önskar att du kunde inse att jag inte är den enda som gjort fel i det här. Jag förstår ärligt talat knappt vad du menar att jag har gjort fel eftersom jag tycker att jag har bättrat mig ganska mycket ändå. Mer än jag trodde att jag kunde. Fast det kanske jag inte hade. Jag är inte trög eller tappad bakom en vagn. Jag vet att jag har gjort fel. 

Men jag tänker inte ta skulden för allting. Det tänker jag faktiskt inte göra. Jag vet inte ens hur det är mellan oss nu. Jag vet faktiskt inte ens om jag vill veta. Det kanske skulle knäcka mig totalt. Jag skulle inte klara av att förlora dig, men på ett sätt känns det som jag redan har gjort det. Jag förstår inte hur vi ska kunna reparera skadan som har uppstått. 

Allt känns som en enda röra i mitt huvud just nu. Jag undrar hur jag ska kunna somna. Jag vill inte försova mig imorgon. Det står alldeles för mycket på schemat för det. Frågan är om jag kommer kunna klara av det.. Jag hoppas det av hela mitt hjärta.