Det var åtta år sedan, men jag minns det så väl än. Det var sommar och solen sken. Mamma hade precis fått veta att hon var gravid, när hon fick ett samtal från Linköpings lasarett. Det var en kvinna som meddelade nyheten. Mamma var helt stel efter samtalet, och Ebbe, min styvpappa, jobbade. Mamma satt på golvet och grät, jag visste inte riktigt vad jag skulle göra så jag stod bredvid och tittade på henne med oförstående ögon. Mamma sa inget, men jag förstod att något allvarligt hade hänt.

Efter ett par dagar bestämde mamma att vi skulle åka och hälsa på morfar. Jag, som älskade min morfar över allt annat, blev överlycklig. Jag sprang genast in i mitt rum och började packa ned allt jag skulle behöva, mamma såg på mitt ansikte hur ivrig jag var och hjälpte till.

Dagen efter satte vi oss i bilen och påbörjade färden mot Norrköping, där min morfar bodde. Det tar väldigt lång tid att åka dit, speciellt om man är en sprallig åttaårig tjej som jag var. Jag brukade bli väldigt rastlös i bilen, så vi brukade alltid stanna vid en kiosk på vägen. Vi brukade kalla den för våran kiosk eftersom att vi alltid stannade vid en och samma kiosk.

Just den här dagen, så beställde jag en hamburgare och en Cola. Mamma satte sig bredvid mig, också med en hamburgare i handen. Hon började prata. Prata om morfar. Hon sa att han inte mådde så bra, och att han låg på sjukhus. Som väntat så undrade jag varför, hon svarade med att han var svårt sjuk.

Efter cirka 45 minuter så var vi framme i Norrköping, men det var fortfarande en bit till morfars hus. Han bodde långt ute på landet, granne med havet. Morfar hade en helt underbar villa. Alla villor i det området hade olika fågelnamn, som morfars hus som kallades för Villa Falken. Varenda gång jag ska besöka min morfar så blir jag exalterad, speciellt när jag ser husen med ”fågelnamnen” på.

Väl framme såg jag att min kompis Philip var ute och lekte. Jag gick fram till honom och sa hej, men vi fick inte leka för mamma. Hon sa att hon skulle göra mat, och sedan skulle vi åka till lasarettet.

På lasarettet var det svårt att hitta. Det var stort och man gick lätt vilse. Tillslut kom vi fram till morfars rum. Det var otroligt vitt och väldigt tomt i rummet. Det fanns nästan inga möbler alls, en tv och ett par stolar. Vi slog oss ned i stolarna och jag minns att jag såg på morfars skägg. Morfar drog i skägget och skägget lossnade. Det var hemskt att se. Jag visste ännu inte vad han var för sjuk.

Det gick ett par veckor och höstlovet kom. Vi tänkte besöka morfar igen då hans tillstånd hade försämrats otroligt mycket. Denna gång var jag inte lika uppspelt. Jag visste ju att morfar var sjuk, och det var ju inget kul.

Ett par dagar senare, när vi var framme, satt jag och mamma vid morfars säng och pratade med honom. Helt plötsligt sa han bara
– Det är cirkus på toaletten. Det finns jättehäftiga karuseller där.
Efter att jag hade varit på toaletten undrade han om jag hade åkt några roliga vattenkaruseller.


Mamma tror att han sa så för att han hade hört på radio att det var cirkus i stan och för att han kanske var kissnödig. Han yrade jättemycket den kvällen. Då hade han blivit dåligare än han var.

Dagen efter ville jag göra morfar fin. Jag satte mig bredvid honom och började kamma hans hår. Visserligen hade han inte så mycket hår kvar, men han blev ju vacker. Samtidigt gav jag honom en teckning som jag ritat åt honom. Det var en människohand med fågelfrön på och en enbent fågel som pickade på handen. Den enbenta fågeln var enbent just för att på morfars tomt bodde en tam enbent blåmes. Blåmesen brukade sitta i morfars hand och picka fågelfrön.

Efter ett par timmar senare satt jag i morfars rum och tittade på den tecknade Pelle Svanslös. Morfar och mamma låg i morfars säng och vilade middag. Sköterskorna som kom dagligen hade gått för dagen. De bara låg där och såg helt avslappnade ut.

En timma senare vaknade mamma. Hon bad mig att be Ebbe flytta videon till vardagsrummet så att jag kunde kolla där. Han bar ut videon och jag satt och tittade där en stund.

Mamma och Ebbe var inne i morfars rum och pratade. De pratade länge och väl. Då visste jag inte vad de pratade om, men jag vet det idag. De pratade om hur de skulle berätta nyheten för mig. Minuterna gick och tillslut kom de äntligen ut och började prata med mig. Jag minns inte hur de sa det, men jag minns att de sa att han var död. Jag grät inte. Varför skulle jag gråta? Det var ju bara min bästa vän som hade dött.



Vad tyckte ni?