Svammel
Det känns som jag svamlar och det kanske jag gör. Min hjärna spinner runt, runt just nu och jag förstår inte riktigt vad den vill.
Jag är lite besviken på mig själv idag. för jag försov mig. Alvin kom en halvtimme senare till dagis, men det gjorde inte så mycket. Jag och en av fröknarna stod och pratade en liten stund. De hade tydligen haft en springtävling igår, fast det var ändå ingen tävling. Förstod inte riktigt hur det gick ihop.
I alla fall så sa hon att Alvin hade lite svårare att springa än vad de andra barnen hade. Han har en ganska speciell stil när han springer som gör att han inte får upp någon fart. Hon tyckte att det var något att hålla koll på och kanske till och med träna på.
Nu lär jag väl inte tänka på annat. Jag vill ju inte lyfta fram det så mycket heller. Jag vill inte att min älskling ska tro att han är misslyckad på något sätt. För det är han inte! Vad gör det om han är lite långsammare än alla andra? Varför var hon tvungen att påpeka det? Jag hoppas han inte kommer må dåligt av deras "stöd" om springningen.
Jag önskar jag kunde skydda honom mot att känna sig osäker, misslyckad och ivägen. Det är inga roliga känslor och jag hoppas han aldrig behöver känna dem. Jag blir ändå lite rädd för att han ska bli det när jag tänker tillbaka på mitt liv.
Ja, jag äter fruktansvärt sakta. Jag har fått höra det hela mitt liv. Jag var alltid sist i klassen i matsalen. Jag kan liksom inte rå för det.
Ja, jag hade sämst kondition i klassen. Beep-testet fick jag göra i ensamhet när resten av klassen gått. Vilket kändes skönt då jag fick sämst reslutat.
Oj, nu kändes det som om jag spårade ur lite grann. Bäst att avsluta innan jag börjar svamla om varför himlen är blå eller nåt annat knasigt.