Det här är inte roligt längre. Det har visserligen aldrig varit roligt, men det blir bara tråkigare och tråkigare. Alvin blir bara bråkigare och bråkigare. Och jag kan inte stoppa honom. Det går bara inte. Vad jag än gör kommer han på nya sätt. 

Jag tittar på andra familjer. Glada familjer. Familjer som har många mysiga stunder med sina barn. Jag vet att jag inte borde, men jag gör det ändå. Jag har svårt att tro att de andra glada familjerna har lika mycket problem med sina barn som jag har med Alvin. 

Det är klart att han kan vara jättemysig och glad också, men det är inte speciellt ofta. Jag vågar knappt ta med mig honom till någon eftersom jag inte vet hur han kommer att bete sig. Det känns jättejobbigt. 

Det här behöver få ett slut. Jag orkar inte mer med sparkar och slag. Jag vill inte bråka varenda dag i veckan! Jag vill inte att vi ska vara osams. Jag vill inte att han ska ge mig ett hånflin varenda gång han inte gör som han får. 

Jag hoppas hans nya bvc-sköterska har några tips. Det här går inte! Fortsätter det såhär kommer jag sannerligen att må mycket sämre. Det här får mig bara att känna mig misslyckad. 


Vem kunde någonsin ana att den här lilla killen kunde bli så här?