Nu ligger alla här hemma och sover. Utom jag. Jag förstår inte varför. Jag är ju trött, men lägger jag mig ner i sängen slutar det bara med att jag stirrar in i mörkret. Det känns som att stirra in i oändligheten. Ingenting tar slut. Mina tankar spinner vidare och stannar inte ens för en kisspaus. Ord ekar i mitt huvud. Minnen gör sig sedda och jag kan inte göra annat än att titta på. Lyssna. Hoppas att det ska försvinna.

För vad gör man när tankar tar överhanden? Vad gör man när man ser ett minne som gör så ont att man hellre skulle vilja sticka in en kniv i hjärtat för att det gör mindre ont? Det finns bara en sak man kan göra när man har kommit så långt som jag har gjort, och varit med om alla hemska saker som jag har varit med om. Man kan bara le och ta emot. Det finns ingenting annat man kan göra.

Alvin. Min ögonsten. Jag älskar honom så oerhört mycket! Förlorar jag honom igen så vet jag inte vad jag gör. Jag skulle aldrig våga. Jag kommer inte kunna lita på någon på samma sätt igen. Jag kan inte förstå hur så pass nära vänner kan luras, manipulera och förstöra bara för att få något som inte är deras eget. Jag är glad att jag vann kampen. Och stolt. Jag är jävligt stolt att jag inte vek mig.

Det är därför jag är så jävla rädd och ängslig när han sover borta. Jag vet att alla kan behöva lite egentid och att det är helt normalt att lämna bort sitt barn till sina föräldrar någon natt/några nätter, men det fungerar bara inte. Jag vet att jag måste om jag ska orka, men jag avskyr när han är borta. Inte för att jag vill ha honom hos mig jämt, för det skulle jag inte orka (jag försöker faktiskt njuta av tiden då han är borta), utan för det som hände. 

På något sätt tillåter jag mig själv inte att koppla av när han är borta. Jag vet att jag kan lita på mamma och pappa, men det spelar ingen roll. Obehaget sitter där vare sig jag vill eller inte. Jag tycker inte ens om att lämna honom på dagis. Det är också en av anledningarna till varför jag inte vill hämta honom. Dagis "stjäl" honom ifrån mig. Om än så bara några timmar. Sen kan det ha lite att göra med att hemska familjen bor där i närheten också.

Jag hoppas verkligen att det blir bättre när vi flyttar. Jag vill ju kunna ha honom på dagis. Jag vill ju vara en normal mamma som inte blir paranoid så fort jag inte ser honom. Så länge jag vet att han är hemma är jag trygg. Igår fick jag tillochmed panik för att han hade försvunnit. Han satt och åt i vardagsrummet. Jag gick in i köket för att hämta en sak. När jag kom tillbaka var han borta. Jag fick panik. Jag skojar inte! Det var inte lite panik heller. Och då var ändå alla fönster och dörrar stängda. Ytterdörren var dessutom låst. Han hade lagt sig i sängen för att han inte ville äta, men så paranoid är jag. Jag vill inte att han ska försvinna.

Johan var visst vaken, för nu ropar han på mig och vill att jag ska stänga ner datorn och gå till sängen. Jag hoppas verkligen inte det dröjer alltför länge innan jag somnar.